Jag måste erkänna att jag innan denna endast sett en iransk film, nämligen Kiarostamis Smaken av körsbär. Jag tyckte den var ganska bra, det extremt långsamma tempot till trots, men blev inte direkt sugen på att se mer iransk film. Inte heller Dagen jag blev kvinna har förmått mig att börja leta efter sådan hos min lokala filmuthyrare. Något försiktigt mer positiv har min inställning dock blivit.

Filmen handlar om kvinnans roll i det muslimska samhället och tar sig an detta svåra ämne i tre olika berättelser om tre olika kvinnor. Den första är egentligen bara en liten flicka, den andra en gift kvinna på kanske tjugofem år, den tredje en kvinna med nästan hela livet bakom sig.

Flickans namn är Hava och vi får möta henne den dag hon fyller nio, vilket tydligen är den dag då iranska flickor blir kvinnor. Det innebär att hon därefter alltid måste dölja sitt hår under en sjalett och att hon inte längre får leka med pojkar. Men Havas bästa vän är en pojke, Hassan, och hon lyckas utverka tillstånd av modern och farmodern att få vara med honom fram till tolv, det klockslag då hon föddes. För att hon ska veta när klockan är tolv får hon en pinne att sticka i marken. När den inte har någon skugga är hon kvinna och kan inte längre umgås med Hassan.

I öppningen av den andra berättelsen rider en man omkring i ett ökenartat landskap och ropar efter sin hustru Ahoo. Plötsligt uppenbarar sig några tiotal cyklande kvinnor helt i svart, varav en är just Ahoo. Mannen tycker tydligen att det är syndigt för en kvinna att cykla och försöker därför ridande vid hennes sida få henne att stanna och stiga av. Förgäves. Inte ens hotet om skilsmässa eller mullans ord om att en cykel är ”Djävulens ridhäst” kan få henne att stanna.

Det är en berättelse jag ser som symbolisk för kvinnans frigörelse och det pris hon måste betala för den. Genom sin verklighetsförankring är den förstås djupt tragisk, men samtidigt finns här en uppfriskande absurd humor.

Ganska rolig är också berättelsen om den gamla kvinnan Houra som oväntat har ärvt en hel del pengar och beslutat sig för att köpa alla de möbler och husgeråd hon aldrig tidigare haft råd med. Här möts Mellanöstern och västerlandet vid hennes besök i den stora stadens köpcentrum, där i alla fall de blonda skyltdockekvinnorna slipper bära sjalett.

Dagen jag blev kvinna får mig faktiskt att tänka lite på serben Kusturicas filmer. Det är ungefär samma lätt surrealistiska sensibilitet med en sammansmältning av humor och poesi här som där.


Tack till SF för recensionsexemplaret!