När Ernesto Guevara var tjugotre lämnade han sin familj och medicinutbildning för att ge sig ut på den sydamerikanska landsbygden med sin bäste vän Alberto Granado och deras motorcykel "den Starke". En resa som skulle vara i ett par år och för alltid förändra hans syn på tillvaron. Walter Salles film om revolutionären Che Guevaras idealistiska uppvaknande är såväl en kulturell mosaik över en våldtagen världsdel som en berättelse om manlig vänskap i vått och torrt. Baserad på Ches egna dagböcker och Granados memoarer, är det samtidigt en biografi med en slätstruken förutsägbarhet som saknar modet att korta ner oväsentliga passager från detta omhuldade stycke liv.

Allt tar sin början i Buenos Aires 1952. Ernesto och sex år äldre Alberto har ritat färdsträckan som ett bakvänt J över kontinenten. Söderut till Miramar, där Ernestos käresta Chichina väntar, sedan över bergen och gränsen till Chile, sedan norrut till Valparaiso som Pablo Neruda bedårar, upp genom Peru, Ecuador och Colombia för att slutligen nå Venezuelas norra kust i tid till Albertos trettionde födelsedag. Ambitionerna sträcker sig hos Alberto på sin höjd att lägra kvinnor i varje stad, medan Ernesto har något mer drömskt och oskuldsfullt i blicken (en svår uppgift för Bernal som agerat ut sin kropp till fullo i Din morsa också! och Dålig uppfostran, men han lyckas ändå). Vägen blir självfallet strävsam och fylld av dikeskörningar. Pengarna tar slut och till slut kollapsar den Starke. Det är då som historien börjar ta fart.

Alberto och Ernesto träffar på ett par som är på väg till en chilensk gruva för att kanske få jobb. De får bevittna det ödesdigra lotteriet som antingen utlöser fortsatt svält eller en riskfylld tillvaro nere i berget. Efter det börjar Ernesto alltmer studera de fattiga människor han träffar och sortera intrycken. De anländer till Machu Picchu och ser den anrika staden som en gång förintades av invaderande spanjorer. "Hur skulle Amerika varit idag om det inte gått som det gick" frågar Ernesto sig själv, och hur kan han känna saknad över en värld han aldrig känt till. Till sist anländer de båda till en spetälskkoloni i Peru där Ernestos specialkunskaper i ämnet kan omsättas i praktik. Där blir också uppdelningen mellan klasser av människor tydlig – på ena sidan av floden de friska läkarna, på den andra de sjuka patienterna. Snart finner han gränserna olidliga.

Salles film är oerhört vacker och delar sin snarlikt dokumentära prägel med Werner Herzogs Sydamerikafilmer. Det är de riktiga människorna som kommer till tals. De fattiga och de sjuka. Resan som börjar som en simpelt grabbig roadmovie, blir mot andra halvan laddad med fragment av empatier för en värld som upplever efterskakningarna av den imperialistiska skövlingen. Människorna som passerar i duons framfart får stanna en stund i fotografiskt svartvita ögonblick som sätter dem i skenet av ett ännu pågående historiskt förlopp.

Men Dagbok… har trots sin skönhet ett antal brister. Att den bygger på en subjektiv åskådning blir inte omtvistat, men å andra sidan heller inte diskuterat. Den politiska mognaden hos Ernesto till hans framtida Che skildras överlag som sympatiskt. Överhuvudtaget är han oerhört sympatisk, en global tänkare som sträcker ut sin hand till de allra sjukaste. Denna bild hör samman med den gloria som Salles film tänder, men gör också filmen väldigt onyanserad och till större delen ganska tråkig. Vänskapen duon emellan blir aldrig särskilt närvarande och skymten av intellektuella diskussioner mellan dessa så kallade välutbildade män uteblir.

Dagbok från en motorcykel är mer berikande än en Che-flagga, men den främsta insikten av filmen är inte förklaringen av Guevaras person utan snarare det faktum att hans funktion som ikon har cementerats ytterligare. Nånstans gjorde Salles en sväng i fel riktning.