Det första man måste konstatera om den här tyska filmen är att den har ett extremt långsamt berättartempo. Långsamt, långsamt segar sig berättelsen fram i scen efter scen i sin skildring av huvudpersonen Lynns vardag. Hon är en allmänt störd tjej någonstans kring tjugo som jobbar på en lunchrestaurang och bor med sin far och dennes nya familj. Hon har en pojkvän, David, som är elitsimmare. Det är i början ungefär lika engagerande som det låter.

Men efterhand vänjer jag mig vid det långsamma tempot och börjar rent av uppskatta det, för att det ger utrymme för eftertanke och en möjlighet att verkligen ta till sig de vardagliga men ändå på sitt sätt vackra och stämningsfulla miljöerna. Efter ungefär 40 minuter kan man sedan också börja ana en riktig handling då Lynn möter den japanske utbytesstudenten Koji. Trots att hans tyska lämnar mycket att önska börjar de två umgås. Vid ett tillfälle går de på bio tillsammans, vid ett annat dricker de sig fulla på ett öde ställe i närheten av en flygplats, där de stora passagerarplanen går ner för landning precis ovanför deras huvuden. Och samtidigt som konceptet ”flicka med pojke möter en pojke till och får svårt att välja” är allt annat än nyskapande kan väl inte förnekas att det är slitstarkt.

Faktum är att Dagarna emellan ger oss en historia som växer efterhand, även efter filmens slut. En historia som finner kraft i sin egen enkelhet och som lyfts av duktiga skådespelare. Så den som inte skräms av långsamt tempo bör överväga att hyra.


Tack till SF för recensionsexemplaret!