Vilken glädje och fröjd en klassisk kärlekshistoria kan skänka en eftermiddag i försakande av sensommarsol! Min erfarenhet av figuren Cyrano de Bergerac måste jag erkänna begränsade sig till en affischbild och medvetenhet av Gérard Depardieus tolkning, samt att Steve Martins kanske bästa filmframträdande skedde i en amerikansk nyadaption (Fred Schepisis Roxanne) tre år innan Jean-Paul Rappenaus film såg biografernas mörker. Jag kände mig inte lite okulturell, men med en ursäkt till hands. Efter att ha sett Gifta på låtsas var Depardieu en aktör non grata för min del. Något som jag givetvis gång på gång fått revidera – på ett tidigt stadium med hans briljans i Bernardo Bertoluccis 1900 (1976) och nyligen i polisthrillern 36 Quai des Orfevres (Olivier Marchal, 2004). Som den franske poeten och kadetten Cyrano de Bergerac, en mytomspunnen man som sägs ha existerat i verkligheten och dessutom skrivit science-fictionnoveller redan på 1600-talet, är Depardieu större än livet. Han är så påfrestande storslagen i sin mimik och sitt uttal att jag har svårt att se någon annan upprepa hans prestation. Från den inledande duellen utanför en teater när han hånfullt rimmar poesi på sista ordet, vältajmat till den vinnande stöten, till det teatrala avskedstalet vid ett kloster, skiner Depardieu mer än månen och stjärnorna. Han reciterar inte enbart poesi – han är poesi.

För oinvigda är Cyrano de Bergerac en historia om kärlekens verbala kraft. Att det existerar mer än bara skönhet och flyktig förälskelse. Att det dessutom finns en själslig kärlek som genom det talade ordet går djupare in i hjärtat än den fagraste fasad. Cyrano de Bergerac är en kadett vid den gascognska armén, som stundom drar ut i krig mot spanjorerna. Men han är också Paris mest vältaliga man och en mäktig antagonist till aristokratins hycklerier. Något han inte drar sig för att demonstrera inför en fullsatt teatersalong då han retar galla på såväl stjärnaktörer som nobla adelsmän. Han har också en sorgsen sida som få är medvetna om. Eftersom hans näsa är så stor har han aldrig upplevt någon kvinnas kärlek. För rädd att de ska håna honom har han istället gjort sig skygg och avståndstagande, förvisso en gnutta insmickrande, men aldrig med någon övertygelse om att det ska leda någonvart. Den han håller kär över allt annat är hans kusin Roxane (Anne Brochet), som han sorgligt nog etablerat för djup vänskap med. När hon dessutom faller för den nytillkomna kadetten Christian (Vincent Perez), ser Cyrano sin kärlek sjunka in i dimman över Seine. Det är vid det här laget som den klassiska twisten slår in. Eftersom Cyrano inte kan tala direkt till Roxane, börjar han skriva sitt hjärtas vals i högst poetiska verser till henne. Men han lämnar breven osignerade och låter henne misstänka att det är Christian, som också bett Cyrano om hjälp att snärja hennes hjärta. Planen lyckas. Roxane svimmar till ordens makt och Christian blir hennes främsta ögonsten. När han senare måste tala lika vackert till henne stiger Cyrano in som sufflös. Eftersom hans ord också kommer från djupt inombords kan hon inget annat än förföras. Som sig bör bjuder detta scenario på en rad problem – även en lögn med avsikt att behaga har sina törnar. Cyrano har vunnit Roxanes hjärta, men till fel person. Och Christian har förvisso Roxane vid sin sida, men hon bedyrar honom också att med hans ord skulle hon älska honom även om han var Ringaren av Notre Dame.

Rappineau har, med hjälp av Jean-Claude Carrière (som författat några av Luis Buñuels bästa filmer), lyckats enormt bra med att föra Edmond Rostands hundra år gamla pjäs till filmduken. Mycket av berättelsen är på rimmad vers utan att det orsakar frustration. Snarare förs man in i illusionen att det hör tiden till. Eftersom kostymeringen (Oscarsbelönad) och scenografin är fulländad, blir man helt och hållet insvept i det ljusa skenet av en dåtid då romantiken var obefläckad. Där kärleken existerade bortom skönhetsideal och verkligen var en hjärtefråga. Där charmörerna till och med kunde förföra med rimmade verser. Alla kan nog känna igen sig i denna dröm, även om det blott är en illusion. Rappineau och Depardieu lyckas dock bättre än många andra gestalta drömmen med ett ärligt patos och total avsaknad av cynism. Hade det inte varit för tråkmånsen Perez och en väl tilltagen mittenakt hade jag kanske till och med fått för mig att kalla detta en av de bästa kärleksfilmer jag sett. Det får duga med att än en gång påpeka vilken otrolig fröjd den är.