Cykeltjuven är det neorealistiska mästerverket, de Sica lyckades verkligen visa upp Italien efter kriget, det fattiga och sargade Italien! Kännetecken för neorealismens filmidé är användandet av amatörskådespelare, att ha lämnat filmstudios bakom sig för utomhusscener och det sociala. samhälleliga engagemanget. Cykeltjuven är här en triumf i alla avseenden. Filmen är sammantaget en slags psykosocial resa - ett intimt porträtt av affischklistraren Antonio, och jakten efter cykeln i Rom känns förstås helt fruktlös och omöjlig från början, allt medan den krampaktiga desperationen sprider sig. Familjen står och faller med denna cykel. Vi förstår att det är så, och när Antonio och Bruno lämnar oss på väg hem börjar liksom filmen om på 0, i arbetslöshet och uppgivenhet. Bättre tider skulle komma förstår vi, även för denna hårt prövade familj. Noterbart: när Antonio söker hjälp efter stölden av cykeln går han till ett partimöte som kommunistpartiet håller och får där INGEN hjälp alls. De bryr sig inte ens om att lyssna. Hjälpen får han istället av en amatörskådespelare som är sophämtare. Den normala uppfattning om »vänsterfilmer« får här en intressant blåtira. Kom ihåg! Antonio har tur eller får den verkliga hjälpen när han själv inte blir arresterad eller tas till polisen när han själv blir tagen på bar gärning under sin egen cykelstöld. Det kunde ha slutat ännu värre än det gjorde.

Av Kent 2007-11-28 15:57