Totala magplask kan av uppenbara skäl vara förödande för en karriär i filmbranschen. Därmed icke sagt att motsatsen, att slå igenom med dunder och brak, alltid är av godo. Fullträffen kan komma att förfölja en genom decennier om man inte heter Spielberg och radar upp succé efter succé. Säger man "Coppola" så är det nog ingen som inte tänker på filmen Jack, utan snarare Gudfadern. Sjätte sinnet verkar för evigt spöka för Shyamalan (trots att han faktiskt gjort filmer av samma rang därefter) och Kevin Williamson associeras automatiskt med Scream. Hans smarta manus vred och vände skräckfilmsgenren upp och ner och ut och in genom kombinationen spänning och självironi. Att definiera om och pumpa in nytt blod i en genre har fått den bieffekten att allt från manusen till de underhållande Faculty och Jag vet vad du gjorde förra sommaren, samt skapandet av den omåttligt populära TV-serien Dawson's Creek, bleknar i jämförelse. Förväntningarna gör att hans verk gång på gång ses som besvikelser och återföreningen med Craven hänger över Cursed som en dubbel förbannelse.

Och det är just en slags förbannelse som är temat i Cursed. Syskonparet Ellie och Jimmy är med om en bilolycka, varpå de blir attackerade av ett varglikt djur. Skadorna är hyfsat lätta, men inom kort börjar det hända förändringar som involverar blodvittring, generande hårväxt och ökad sexuell attraktion. Nej, det handlar inte om puberteten - Ellie och Jesse har redan passerat det stadiet - utan om varulvar. Parallellt med syskonens metamorfos börjar fler offer dyka upp, och snart visar det sig att de är i fara och att det med all sannolikhet är någon i deras närhet som utgör denna fara. Varulvstemat till trots är det en smärre överdrift att kategorisera Cursed som skräckfilm. Det spills förvisso en del blod, och ett par chockeffekter får Craven till av ren rutin, men någon risk för mardrömmar finns inte. Manusmissarna är gigantiska, och slutet håller inte ihop alls vilket i sin tur är en logisk lucka för själva produktionen.

Om man märker att det finns så pass stora problem med originalmanuset att man stoppar inspelningen och, likt fallet med Exorcisten: Begynnelsen, filmar om det hela med ett nytt manus och en ny rollista så måste man räkna med att elaka rykten kommer att florera på internet (en horribel testvisning av den lagom roande The Stepford wives lyckades per automatik sänka filmen). Då borde man överkompensera med ett briljant arbete som tystar belackarna, men man har visst inte lärt sig av andras misstag. Effekterna är klena till och med om man jämför Cursed med äldre varulvsfilmer som En amerikansk varulv i Paris och även En amerikansk varulv i London, trots att de har åtta respektive 24 år på nacken.

Cursed är ingen Catwoman fastän man är ruskigt nära kalkonstämpel när varulven pekar finger mot våra hjältar i en av scenerna i slutet. Craven är dock alldeles för rutinerad för att missa målet helt; det finns något oerhört välbekant över stämningen, och en scen angående den sexuella attraktionen är helt underbar i sin absurditet, och på något vis känns det väldigt hemma. Men det kändes bättre de förra gångerna man följt med till samma ställe.