Kurosawa är ett namn som förpliktigar, men Kiyoshi Kurosawa (f. 1955) är inte släkt med den gamle mästaren Akira Kurosawa (1910-98). Kiyoshi gör inte heller historiska samurajdramer, utan thrillers/rysare i modern miljö, precis som hans kolleger Takashi Miike och Hideo Nakata. Den enda som, mig veterligen, finns utgiven här i Sverige är snart sex år gamla Cure, men Kurosawa är så produktiv att han ibland gjort tre filmer på ett enda år, och hans senaste, Bright future (Akurai mirai), gjord på digitalvideokamera, visades i Cannes nyligen, dock utan att vinna något pris.

Ibland behöver man inte kunna japanska för att prata japanska. Många ord är engelska låneord, och uttalar du filmens originaltitel (Kyua) rätt, ska det låta som när en japan säger "cure" med rejäl japansk brytning. Vad det är för kur framgår däremot inte. Cure handlar om hur "vanligt folk" plötsligt förvandlas till iskalla och brutala mördare, till synes utan några som helst motiv. Spåren leder i en riktning, till lösdrivaren Mamiya som drabbats av minnesförlust, och som hela tiden frågar folk "Vem är du?", "Vem är jag?", "Var är jag?" och så vidare. Trots att hans frågor besvaras, fortsätter hans alltmer enerverande frågande, "Vem är du...egentligen?". En  luffare med existentiella frågeställningar? Polisinspektör Takabe (utmärkt spelad av Koji Yakusho, som gjort flera filmer med K. Kurosawa) är den som, i samarbete med polispsykiatern Sakuma, förhör Mamiya, dock utan det resultat de kunde önskat. I stället är det Mamiya som, likt Hannibal Lecter, tar över "förhöret" och börjar utfråga utfrågaren, med förödande resultat. Tydligen är han expert på hypnotism, och snart plågas folk i hans omgivning av märkliga hallucinationer. Men vad är det som får folk att döda, och vem är han?

Cure är ingen konventionell rysare, utan den låter det långsamma skeendet "göra jobbet". Några överraskande brutala och obehagliga scener avbryter den annars lite väl utdragna och händelsefattiga lunken, och det finns heller ingen musik som förstärker ens intryck, utan det enda som hörs är några oljud, som kom de från en fabrik eller mekanisk verkstad. I rollen som Mamiya ses Masato Hagiwara som filmat med Hideo Nakata, och som psykiatern ses f.d. popstjärnan Tsuyoshi Ujiki som filmat med Takashi Miike, och dessa två är filmens svagaste länkar. Medverkar gör för övrigt även veteranen Ren Osugi.

Jag tycker över huvud taget inte att denna film är speciellt spännande eller otäck, ej heller  är den direkt dålig, men den är inte värd allt det beröm och de priser den fått världen över. Då var till exempel amerikanska Clean, shaven bra mycket bättre. En känga också till Sandrew, som använder videoband av så dålig kvalitet. Bilden ska inte behöva vara kornig bara för att det är VHS och inte DVD. Byt märke, Sandrew!