Människans bästa vän blir vår värste fiende i Lewis Teagues Cujo. Stephen King, The Master of Horror, skrev boken.

Den bjässiga Sankt Bernardshunden Cujo är ute och leker i naturen. Han får syn på en hare som han jagar ner i en mörk jordhåla. Men Cujo är för stor och hålan för liten så endast nosen får plats. Hans vilda sniffande väcker liv i ett gäng illasinnade fladdermöss som ger jycken några rejäla bett i snoken. Cujo släntrar hemåt och börjar visa tydliga tecken på att något inte står rätt till. Han har utvecklat rabies av fladdermössbetten och nu är han väldigt lättretad.

Trots att Cujo inte på långa vägar är någon milstolpe i skräckfilmshistorien är det den bästa "mad dog"-rullen i genren. Under 70- och en bit in på 80-talet gjordes tonvis med filmer där djur ställer till med djävulskap för människan. Den utlösande faktorn var Spielbergs Hajen och därefter har vi sett ondskefulla myror, getingar, pirayor, spindlar, lejon, gorillor, råttor, sniglar, ormar osv.

I huvudrollerna ser vi Dee Wallace-Stone (för alltid ihågkommen som mamman i E.T.), Daniel Hugh Kelly och Christopher Stone (som var gift med Dee Wallace-Stone fram till sin död 1995). Filmens stora behållning är den evige birollsskådisen Ed Lauter som gör en klassisk redneck-tolkning. Den strukturlöse Lewis Teague har vinglat mellan filmprojekt som Alligator, Cat's Eye, Den vilda jakten på juvelen och Navy Seals. Det är för övrigt Jan De Bont (Speed-regissören) som svarat för filmens foto.

Tyvärr är hunden som gestaltar Cujo inte tillräckligt, eller snarare inte alls, skräckinjagande. Den stackarn får stå ut med att bli överöst med make up, allmän smuts och mycket dreggel för att verka farlig. Och den som sett Beethoven-filmerna inser ju hur hopplöst lufsiga och kramgoa Sankt Bernardshundar egentligen är. Men Cujo har sina stunder och är hyfsat spännande på sitt egna lite långsamma sätt.