Cube var riktigt originell när den kom för åtta år sen. Jag såg den först nåt år senare, och strax efteråt såg jag uppföljaren, Cube 2, som jag uppfattade som en simpel kopia på originalet. Kanske såg jag dem för tätt inpå varandra, Cube 2 hade kanske känts fräschare om det dröjt längre tid innan jag såg den. Nu kommer Cube zero, och det var flera år sen jag såg dess bägge föregångare. Den här gången finns inte mycket att klaga på. Cube zero är helt enkelt lika bra som jag vill minnas att den första installationen i denna triss i kuber (som säkerligen utökas till en kvartett, sanna mina ord!) var, detta även om jag känner igen det mesta som sker och att inget känns direkt nyskapande.

Så vadå? Cube zero håller intresset och humöret uppe alla filmens 93 minuter, och börjar direkt med en ensam man som försöker finna utgången till en av dessa enorma kuber. Märkbart lättad får han för sig att han klarat ännu en fälla och bara spolats med vatten när han plötsligt börjar tappa skinnet, och innan nån hinner säga "Body melt" ser han ut som nåt ur Krypande hämnaren (The incredible melting man) eller Street trash, och under ett avgrundslikt vrål rinner hans liv bokstavligen iväg. Även en före detta anställd vid kontrollrummet har hamnat på "andra sidan", och nu vaknar den unge teknikern Wynn. Han börjar ifrågasätta den äldre Dodds likgiltighet inför något så makabert som att avrätta sin före detta arbetskamrat, men Dodd resonerar som så att "Hellre han än jag", och utför sin plikt utan större knot. Och det är givetvis här filmens budskap ligger, att det är så lätt att få "vanligt folk" att blint "bara lyda order".

Detta är ju den totalitära staten om något, Orwells 1984 och det gamla, paranoida Sovjetunionen, Östtyskland och Rumänien, allt-i-ett. Och självklart även alla de fascistdiktaturer som regerade i Latinamerika i årtionden, ja århundraden. För bara något tiotal år sen var några av världens största och folkrikaste länder styrda av fascistoida militärjuntor eller ex-militärer (Brasilien, Indonesien) eller genomkorrumperade och konservativa politiker med hjälp av militären (Mexiko, Filippinerna), och här i Europa styrdes Spanien, Portugal och Grekland så sent som 1973 alla av fascister. Härom veckan var det 30 år sen generalissimo Francisco Franco avled, och i sedvanlig ordning marscherade tusentals anhängare av fascistregimen som styrde landet i 40+ år till hans grav som en hyllning. Och i Vitryssland har vi en spelevink som fortfarande betraktar det kommunistiska systemet som det enda rätta, liksom en viss, före detta tågkonduktör vid SL i Stockholm (Lars Ohly). Man kan självklart även läsa in den rent kafkaeska skräcken för att bli arresterad för någon form av oidentifierat brott i filmen.

Men det gör inget om man är politisk idiot och/eller politiskt ointresserad, för filmen erbjuder likväl halvannan timmes underhållning med i flera fall rejält groteska avrättningar. Och det är väl det du vill se?