När Cube kom för sex år sen var den nånting alldeles speciellt. Ja, det är den fortfarande. En sådan film hade aldrig tidigare skådats, och även om den inte blev nån succé på bio i USA, gick den desto bättre i Europa. Så småningom fattade amerikanerna galoppen också, och folk såg den på video eller kabel-TV.

Kanadensiska Cube var en märklig film om folk som, av olika anledningar, bestraffats och spärrats in i en gigantisk kub som dock erbjöd flyktmöjligheter. När man först såg denna film, hade man ingen aning om vad den skulle handla om, eller hur den skulle fortskrida. Skulle den verkligen bara utspela sig där, i den där sterila kuben? Kan man göra film på det viset? Och nog hade väl filmen mer gemensamt med Kafkas Processen (filmatiserad 1962 av Orson Welles) än moderna sf-filmer? Den stegrande, klaustrofobiska stämningen, och känslan av att ha blivit orättfärdigt behandlad är densamma.

Så hur gör man då en uppföljare? Gör man så, som de flesta så kallade uppföljare görs idag, det vill säga man plagierar originalet rakt av, och gör filmen en gång till, gärna med mer pengar, mer effekter, mer av allt? När talesättet säger "less is more"...nej, uppföljare blir sällan lyckade. Men Cube 2, då? Skulle den bli mer raffinerad, med fler och våldsammare fällor, och med mer utstuderat sadistiska och blodiga sätt att eliminera folk på? Eller skulle den, som sker ibland, parodiera originalet och låta humorn vara dess ledstjärna? Mja, lite av varje, faktiskt.

Med Cube 2 har nyhetens behag försvunnit, vi känner premisserna och kräver nåt nytt för att låta vårt intresse fångas än en gång. Denna gång rör det sig om åtta personer som slängts in i en så kallad hyperkub, en kub i fyra dimensioner, och där tiden går olika fort i de olika rummen. Fällorna är kanske inte listigare, utan man har använt sig av en del CGI-teknik som faktiskt inte imponerar. Den ser inte heller dyrare ut än originalet, som kostade mindre än tre miljoner kronor att göra. Så lider den ju inte heller av de flesta uppföljares förbannelse, att skådisar och teamet bakom kameran vill ha mer betalt, då alla har bytts ut. Cube 2 är gjord av Andrzej Sekula, tidigare Quentin Tarantinos chefsfotograf, och som gjort ett par egna filmer (han filmar just nu Old soldiers, ännu en thriller i cybermiljö).

Och visst har filmen kryddats med lite humor, även om man kanske inte viker sig av skratt. De åtta instängda personerna är vandrande klichéer allihop. Advokaten, snurriga tanten, hårdingen, nörden...alla är de karikatyrer, snarare än karaktärer. Kanske ett medvetet drag för att lätta upp stämningen, vad vet jag? För den experimentella musiken står Norman Orenstein, och den låter som en elektroakustisk konsert från berömda Elektronmusikstudion i Stockholm på 1960-talet. Kyligt avståndstagande, i stil med Karlheinz Stockhausen, och verkligt effektiv. Han har även gjort musiken till nästa uppföljare, Cube Zero, som just filmats färdigt. 

Som underhålling duger Cube 2, men egentligen borde du gå och se originalet en gång till i stället. Till nästa film kan de väl stängas in i en Tetrapak?