Tänk dig att du vaknar upp i ett stort kubformat rum och inte har en aning om hur du hamnat där. Tänk dig att det finns en lucka på vardera väggen, en i golvet och en i taket. Tänk dig att du öppnar en av dessa bara för att på andra sidan finna ett precis likadant rum. Tänk dig att det bakom varje lucka i varje nytt rum i vilken riktning du än färdas finns ännu ett precis likadant rum. Skulle du känna paniken komma smygande uppför ryggraden? Antagligen. Och upptäckte du sedan att det i vissa rum fanns dödliga fällor, för ögat helt dolda… ja, då skulle du inte må något vidare.

I Cube råkar några personer ut för just detta. Utan en aning om varför de hamnat där de är eller vem / vilka som ligger bakom tvingas de samarbeta för att ha en chans att överleva. Fem personer som inte har mycket, om ens något, gemensamt. Mästerrymmaren Rennes, polisen Quentin, läkaren Holloway, mattestudenten Leaven och kontorsarbetaren Worth (som på frågan om han har flickvän eller fru svarar: Nej, men jag har en fin samling porr). Fem personer vars inbördes förhållanden blir alltmer spända ju längre tiden går. Och tiden går. Den ena hypotesen efter den andra för hur de ska kunna ta sig ut visar sig oriktig. All logik de kan uppbåda kanske inte är nog för att finna den rätta lösningen? Om det nu verkligen finns en sådan.

En hel del påminner det om ”The Blair Witch Project”. Samma skenbart enkla koncept med ett antal människor placerade i en miljö och en situation de är helt främmande inför, som de tycks dömda att inte kunna ta sig ur; samma psykologiska skräck. Den stora skillnaden är att i Blair Witch vet man i förväg att det kommer att gå illa för huvudpersonerna, att de kommer försvinna i skogen. Cube berättar ingenting i förväg, vilket gör den så mycket mer spännande. Och överhuvudtaget är den en imponerande filmproduktion, från inspelningsförhållanden (helt inspelad i ett enda rum) till skådespelarinsatser. Med ett mycket intelligent och kreativt manus som i grund och botten är en tankeväckande metafor för vårt moderna samhälle.