Alltför ofta är det så med skräckfilmer att oavsett om de har varit helgjutna och också haft en bra premiss, så faller de lik förbannat på målsnöret i finalen. Cry wolf är ett rejält undantag på den fronten - och inte är det något fel på upplägget heller.

Owen är ny på internatskolan Westlake, men tack vare skolans babe Dodger integreras han snart in i en vänskapskrets som spetsar vardagen med lekar av olika slag. Samtliga lekar baserade på hur bra man kan dikta ihop en lögn. Det senaste senaste blir att spinna loss på ett mord som skett i krokarna för inte alltför länge sedan. De diktar ihop en fiktiv mördare - the Wolf - och ett par påhittade offer i en studie att se hur långt detta rykte skulle kunna sprida sig. Snart blir de varse om att det kan gå exakt för långt - skolkamraterna har plötsligt en mördare på halsen som tänker se till att deras fantasi blir till verklighet.

Jag struntar helt och hållet i att Jeff Wadlow (regissör och medförfattare) tycks ha hårdpluggat Mördande legender och Skvaller för koncept och använt den sistnämnda som måttstock för struktur - dessa är inte helt oinspirerande referensramar. När Cry wolf dessutom dyker upp samtidigt som vi under en lång period överdoserats av Japan-inspirerade skräckisar som nu verkar övergå till att filmbolagen helt och hållet satsar på nyfilmatiseringar av 70-talets skräckfilmer (hela Wes Cravens meritlista är i princip på väg att dyka upp i nya tappningar) så känns det ännu mindre oävet.

Det är svårare att ignorera att man i Cry wolf inte lyckats hålla spänningen alltför mycket vid liv. Visst dyker det upp en del sekvenser som fyller sitt syfte, men eftersom mördaren under halva filmen enbart fokuserar sig på den inte speciellt intressante Owen - det är en tämligen färglös karaktär som Julian Morris gör sitt yttersta i att skaka liv i - känns filmen otippat händelselös. När det väl verkligen börjar hända saker och blodet till slut börjar flöda, så avverkas tonåringarna i rask takt på ett nästan maskinellt vis. Vi vet vad som kommer att ske och mot vem så i stället för att mjölka spänningen lite mer än i bara en sekvens, sprintar man i stället fram mot slutet.

Vilket förvisso inte är märkligt för när man väl kommer dit så blir allt mycket mer remarkabelt. Då dras skruvarna åt ordentligt och polletten trillar ner med en sådan tyngd som skulle göra Ehren Krueger och M. Night Shyamalan våta i brallorna. Hux flux är logiken på plats på alla sätt och vis. Och plötsligt visar sig Wadlow inte ha varit loj, utan bara en smula för nonchalant. Hade han bara lagt till kanske 10 minuter på speltiden och spritt ut scenföljden lite jämnare, så hade jag nog inte tappats någonstans på vägen. Som det är nu, tenderar filmen till att vara medioker medan man ser den men när man har sett den har den plötsligt vuxit ett par storlekar. För slutklämmen är sannerligen isande.