Av den hyllade taiwanes-amerikanske regissören Ang Lee har jag tidigare bara sett en film, Bröllopsfesten. Jag tyckte den var ganska så tråkig. Men trots det hade jag stora förväntningar på denna hans senaste film. För jag hade läst att någon amerikansk kritikersammanslutning eller liknande utsett den till Årets Film, och Nöjesguidens recensent gav den näst högsta betyget. Efter ungefär hälften av den två timmar långa filmen önskade jag bara att den skulle ta slut så fort som möjligt.

Crouching Tiger är dock inte på något sätt en dålig film. Den är bara väldigt ordinär och väldigt klyschig. (Bortsett från det faktum att den utspelar sig i Kina och alla talar kinesiska.) En film enligt mall 1A för äventyrsfilmer, men utan den nostalgiska charmen hos Errol Flynns sjörövarfilmer och utan den uppsluppna berättarglädjen i filmer som Den vilda jakten på stenen. En sak hindrade mig emellertid från att somna i biofåtöljen, nämligen stridsscenerna. Dessa borde vara godis för alla kampsportsentusiaster då de både har intensitet och är tekniskt avancerade. Fast direkt realistiska är de förstås inte och när kämparna bokstavligen flyger fram över trädtopparna är det enbart löjligt. Flygande människor hör enligt min mening hemma i barnfilmer.

Men varför har då filmen fått så många hyllningar som den fått? Givetvis har jag ställt mig själv den frågan. Och det svar jag kommit fram till är helt enkelt: de flesta filmkritiker älskar klyschor - bara de inte kommer från Hollywood. Ungefär som musikrecensenter faller pladask för den allra mest lättsmälta trallpop så länge den bara inte har någon chans i världen att hamna på Tracks-listan. Själv har jag det allra största överseende med klyschor inom t.ex. komedi och actionfilm, men står helt enkelt inte ut med dem i ett drama, och i en thriller eller en äventyrsfilm är min tolerans synnerligen begränsad.

Antagligen är jag betydligt mer intolerant här än vad den stora majoriteten är, det medges, så tycker du om andra klyschiga hopkok som Shakespeare in Love (av andra skäl än Gwyneth Paltrow) och Braveheart (av andra skäl än de maffiga striderna eller att du tänder på Mel Gibson i kilt) är det mycket möjligt att du älskar den här filmen. I annat fall bör du hålla avstånd. Och om du inte tror mig, låt mig ge ett litet smakprov på intrigens beståndsdelar: här finns den unga talangen vilken ska omvändas från den onda till den goda sidan. Här finns den klassiska "sjörövarromansen", alltså kvinnan som blir förälskad i den laglöse man som tagit henne till fånga. Här finns den gamle kämpen som (i detta fall bokstavligen) vill lägga svärdet på hyllan men först tvingas ta sig an en sista uppgift. Vilken dessutom plågas av en outtalad men ömsesidig kärlek till den kvinna som är hans partner i strid och bästa vän... Suck och stön och god natt.

Skulle jag sätta betyg enbart efter känslan i biosalongen skulle det bli en etta, men så här efteråt misstänker jag att jag skulle uppskattat Crouching Tiger åtminstone lite grann om inte mina förväntningar varit så högt ställda. Den är som sagt inte dålig, bara ordinär. Värre försyndelser finns.