Ethel Janowski släpps ur dårhuset mot chefspsykiatrikerns uttalade vilja. Han anser henne inte helt frisk - kanske det är därför hon ännu har tvångströjan på sig när hennes mormor kommer för att hämta hem henne - dessutom behöver hon banta. Väl hemma, i ett trevligt hus i idag fashionabla Pacific Heights, blir det snart problematiskt. Med doktorns avslutningsord klingande i öronen ser sig mormor tvingad att låsa in maten, vilket gör den redan instabile Ethel vansinnig. Vatten och torrt bröd är inte hennes uppfattning om en stadig frukost, varför hon slår ihjäl sin mormor med en duktig köttyxa. När hon ska dumpa kroppen strular det till sig, och hon tar hem mormor igen och slänger in henne i hennes eget sovrum på andra våningen. Nu kan hon äta hur mycket hon vill - och gör det också! En normal frukost består av en limpa bröd, en kartong stekta ägg och ett halvt kilo bacon, vilket sköljs ner med några liter mjölk. När hon inte längre kan betala varubudet slår hon ihjäl honom också. Förståeligt.

Läkaren besöker Ethel och undrar varför hon inte närvarat vid de tre senaste elektrochockterapiträffarna - det var nämligen villkorat att hon regelbundet måste in och micra hjärnan för att över huvud taget bli frisläppt, nånting Fat Ethel givetvis struntat i. Så svaret på hans fråga blir: Tjong! Tjong! Tjong! Tjong! Tjong! Tjong i roten med en fin, gammal ljusstake i smide, och sen upp med liket på mormors rum. En vacker dag - detta är mitt i sommaren, och liken börjar stinka där uppe - anländer syrran Rosalee som propsar på att få flytta in tills vidare. Sure thing, inga problem - och på köpet erhåller Ethel Rosalees kille/hallick John, en rolig jävel som gillar att tracka Ethel för henes vikt. John bedyrar Rosalee sin kärlek, vilket skulle bevisas med att han dumpat en gammal hagga han varit tillsammans med då hon lovade honom "en plats vid filmen" (Vadå? Som biografmaskinist?). Så tillbringar trion dagarna med att titta på Krutrök på TV, och medan Ethel laddar upp stora fat med bullar och glass nöjer sig våra nya vänner med att köra upp koks i snoken. Ethel fattar ingenting och tror det är nån sorts nässpray.

Likstanken blir bara värre, och när John hotar slå in dörren till mormors rum lovar Ethel att "mormor kommer hem i morgon, då kan hon öppna dörren". Givetvis kommer det ingen morgondag för John - och inte för Rosalee heller för den delen. På natten smyger Ethel in på deras rum och slår köttyxan i ansiktet på John så det säger smack. Rätt många gånger, faktiskt. Smack, smack, smack. Syrran vaknar och ber skrikande om nåd (hör här!), men Ethel låter sig inte bevekas. Hon laddar om och smäller till sitt blodiga vapen rakt i huvet på syrran så det stänker på väggarna...mååånga gånger (hon börjar gilla det här...). Efteråt lastar hon in en rejäl tallrik kött och potäter i sällskap med de döda. Liklukten fixar hon med hjälp av lite hårspray. Det är stil på Ethel, inget snack om saken. Men en nyfiken snut är henne på spåren, och han misstänker att hon vet mer om det försvunna varubudet än hon låtsas om.

Slutet ska vi inte avslöja här då Criminally insane nyligen släppts på en flott DVD tillsammans med uppföljaren/remaken Criminally insane 2/Crazy Fat Ethel 2 från 1987, bestående till 50% av film från Criminally insane precis som en gång Boogeyman II och 3. Dessutom innehåller den Nick Millards Satan's black wedding, också den från 1975 (alla producerade av Nicks morsa Frances, 60). Nick Millard var ju annars mest känd för sina sexfilmer (som regel under pseudonymen Nick Phillips, ibland som Jan Anders)  från 1960-talet, med titlar som Brigitta (1967), Sappho '68 (1968), Lustful addiction (1969) och Roxanna (1970), av vilka många idag är släppta på DVD. I alla fall så imponerar Priscilla Alden i huvudrollen stort (115 kilo...), och hon är faktiskt en respekterad skådis på New Yorks teaterscener - än idag. När hon kommer flängande med köttyxan är det inte utan att man ryser till. Hon gjorde för övrigt comeback i Millards senaste alster från 2003, The turn of the screw, efter Henry James rysarroman. Musiken är det värre ställt med. Hela filmen igenom tvingas vi åhöra nån sorts jazzflöjt à la Anchorman ("Aqualung!"), men det låter mer som när man drar en ilsken katt i svansen - och spelar fiol på den. Criminally insanes lövtunna budget matchas bara av det tunna manuset, ändå rekommenderar jag den alla diggare av skräpiga slasherfilmer, samt Viktväktarna.