I boken Down and Dirty Pictures av Peter Biskind framkommer det att Steven Soderbergh är en hyvens kis. Han varvar sina smalare alster som Full frontal och The Limey med storfilmer av Ocean’s eleven-kalibern, inte bara för att kunna finansiera de mindre rullarna utan också för att kunna låta andra filmmakare få sina filmer producerade via Soderberghs filmbolag Section Eight. Eller rättare sagt låta Soderberghs vänner få leka med en kamera. Favoritskådespelarna George Clooney och Don Cheadle har fått göra var sin regidebut (Confessions of a dangerous mind respektive Tishomingo blues som kommer senare i år), och nu är det alltså dags för Gregory Jacobs, producenten bakom flera av Soderberghs filmer på senare år, att leka regissör. Han får dessutom göra det på samma sätt som Soderbergh fick sin riktiga comeback - med en snårig remake - men han får klara sig utan filmstjärnor (läs: han får klara sig med låg budget).

För ett par år sedan dök det upp en argentinsk film, Nine queens (som den svenska titeln blev), som tog sin publik med storm. Jämförelser gjordes med pärlor som Memento och De misstänkta, vilket inte var så långsökt eftersom även Nine queens hade tvära vändningar i historien. Frågan var inte om, utan när det skulle komma en amerikansk remake på den - och det blev Jacobs som lade rabarber på projektet. Det är inte stora förändringar man gjort. Bortsett från att Criminal utspelar sig i Los Angeles, och att det inte kretsar kring ett fejkat frimärke utan en förfalskad sedel, så är man väldigt trogen förlagan. Småskojaren Rodrigo värvas av Richard Gaddis, en hänsynslös man i samma yrkeskategori med siktet inställt på större summor, att assistera honom vid en kupp då han ska sälja denna förfalskade sedel till en affärsman som är på tillfälligt besök i staden. Ju närmare affären kommer, desto mer klarnar det kring denne Gaddis - bakom sig har han lämnat spår i form av svikna människor; en syster, en ex-kumpan, en "kollega" och många fler som han på ett eller annat sätt har blåst. Darwins lag, att äta eller bli uppäten, är vad som gäller för Gaddis, och en efter en dyker dessa upp och blir en del av händelseförloppet.

Man har faktiskt lyckats göra en film som är snäppet bättre än originalet. Framför allt är det hantverket som fått sig ett lyft; inget märkvärdigt egentligen, men man slipper de delar av Nine queens som kändes hafsiga. Dessvärre var jag inte en av dem som trollbands av Nine queens, och Criminal lider av samma brister som denna. Grundhistorien är det inget fel på egentligen, men det finns alltför många partier som är direkt ointressanta. Karaktärerna är nog inte kul att ha att göra med, men ännu värre är att de inte är intressanta att observera heller. De vändningar som var så uppskattade av ack, så många är enligt mig ofta långsökta och forcerade. Jag älskar filmer i stil med Wild things och The game - filmer som tvingar en att konstant tänka till - men har oerhört svårt för filmer som först berättar en historia, bara för att sen runda av det hela med att vända allt upp och ner utan att ens ha planterat några korn av tvivel tidigare i filmen.

Diego Luna och John C. Reilly är inte heller rätt castade i huvudrollerna. Luna verkar, precis som i Dirty dancing 2, mer upptagen med att behärska engelskan än att agera, vilket märks tydligt när han i vissa scener får prata spanska och plötsligt blir markant bättre. Och Reilly fungerar bättre som en del av en större ensemble än när han får så mycket speltid på egen hand som i Criminal. Maggie Gyllenhaal är alltid sevärd, men hon får inte mycket av karaktär att jobba med. Jacobs och Soderbergh (som hjälpte till med manuset under pseudonym) borde ha varit mer uppmärksamma på de saker som inte funkade i originalet och åtgärdat dem, för nu faller Criminal in i samma fack som Ocean’s twelve – en piruett utan tanke och finess - men utan alla storstjärnor och lättsinnet i berättandet som åtminstone Soderbergh kan snurra ihop och få en film att fungera genom.