Valkiga fötter, breda fötter, smutsiga fötter – alla dansar de i CQ2. En dans som i inledningen rör sig inuti fängelseceller, utanför murarna in i unga Rachels (Clara Furey) hem. Främst är det Rachels kropp som dansar som hon vore besatt av demoner. Men mest är hon besviken på sin mor som väljer älskaren och styvfadern framför henne. Speciellt som denne man betett sig illa mot Rachel och modern inte lyssnar på det örat. En gång blev hon tvungen att välja mellan far och mor. Nu har hon ålagt sin mamma samma val och förlorat. Till vardags går hon därför på gatorna och säljer droger för att försörja sig utan att ha konkreta planer på var att ta vägen.

Ut ur fängelset släpps Jeanne (Danielle Hubbard). Rachel följer efter henne av ren slump och hamnar vid ett motell långt utanför stan. Där återser Jeanne sin pojkvän Steven (Jean-Marc Barr) och försöker att återgå till sitt vanliga liv som lärarinna i modern dans. Rachel söker upp henne och blir trots sin allmänt kassa attityd fascinerad av dansens spiritualitet. Jeanne bjuder in henne till lektionerna och sakteligen finner Rachel ett sätt att besegra sina smärtor genom hård träning.

Carole Laure är likt sin huvudkaraktär tydligt förälskad i den moderna dansens natur – ett uttryck som likt ett skådespel imiterar mänskliga handlingar och bakar in vardagliga rörelser – och kanske har inspirationen kommit utav hennes dotter Clara Fureys duktiga kunskaper. Så förälskad blir hon dock att det mesta av krutet i CQ2 sprängs i just dansscenerna som är utsökt koreograferade. Allt vid sidan om rentav slocknar i jämförelse. Man förstår att ambitionen är att skapa en samklang mellan dansscenerna och Rachels spelscener, men Furey är inte lika bra aktör som dansare och manuset alldeles för konkret och förutsägbart. För en film om dans är CQ2 dessutom i fatal avsaknad av rytm. Ungefär som en person som dansar för att dölja sin tunghäfta, låter Laure sin dotter dansa så mycket som möjligt för att undvika de dialogscener som ska föra den verklighetsbundna intrigen vidare. Mot slutet ser man en tydlig vilja att föra samman Rachels dans med verkligheten, men det lyckas inte. Hennes danssteg är perfekta, allt annat förblir ointressant.