Om Ray Harryhausen skulle iscensätta dataspelet Grim Fandango i en feberdröm filtrerad genom en dos dunkelhöljd expressionism skulle vi kanske hamna någonstans i närheten av den värld Tim Burton med hjälp av medregissören Mike Johnson realiserar i Corpse Bride. Liksom Harryhausen har Burton en närmast meta-reflekterande fäbless för att ingjuta liv i skelett med hjälp av stop-motion animation. I denna film har han även strukit på några tjocka lager CGI-fernissa och därmed skapat en underskön syntes mellan det digitalas kalla precision och de fysiska dockornas voluminösa sinnlighet.

Precis som i Burtons senaste fullfjädrade animationsprojekt Nightmare Before Christmas från 1993 (regin utförd av Henry Selick men visionen var Burtons) är vi nu tillbaka i de dödas rike. Och som vi vet vid det här laget så kan de döda i en Burtonfilm festa loss bättre än de dansanta benranglen i Michel Gondrys video till Daft Punk-låten Around the World. Inte konstigt då att döden utövar en viss dragningskraft på de levande. Detta upptäcker Victor van Dort (röstskådespelad av Johnny Depp) efter att han tabbat sig under genrepet inför det stundande giftermålet till hans trolovade, Victoria Everglot (Emily Watson). Bakom äktenskapet ligger egentligen konvenansmotiv uttänkta av parets respektive föräldrar, vilka hoppas dra ömsesidiga fördelar av det. Victors nyrika föräldrar badar nämligen i pengar men har låg social status vilket ska kompenseras av Victorias föräldrar som är av aristokratisk börd men luspanka. Trots de dystra förutsättningarna så är det kärlek vid första ögonkastet för Victor och Victoria. Den känslige Victor är dessvärre av nervös läggning och när Christopher Lees skräckinjagande präst dikterar äktenskapslöftena vill inte orden lägga sig rätt i munnen. Misströstandes över sin egen oduglighet lommar Victor in i skogen för att få ordning på sin haltande syntax. Han tränar sig på vad han tror är en trädstam och i ett ögonblick av kraftansamling placerar han ringen på en spretig gren och avlägger sitt högtidliga löfte felfritt. Det är bara det att ”grenen” i själva verket är kadavret Emilys arm. Iklädd brudklänning väcks hon till liv genom att den önskan om att gifta sig som hon närt ända sedan hon blev mördad av sin fästman nu äntligen infrias. Kadaverbruden (Helena Bonham Carter) håller Victor vid hans ord och plötsligt befinner han sig i en underjord befolkad av bland andra hans döda hund Scraps som på grund av sitt nya existensmodus blir något förbryllad inför husses tidigare välbekanta kommandon (”play dead”).

Hur ser då smekmånaden ut för det organiskt omaka paret må åskådaren med intresse för det perverterade undra? I dylika nekrofila förvecklingar trasslar nu filmen aldrig in sig. Innanför Burtons svartgotiska fasad bultar trots allt ett Walt Disney-hjärta, och det morbida upplägget till trots återbördas berättelsen till denna sida konventionens sociala påbud. Dödsrikets vise man har nämligen nosat rätt på en klausul som gör gällande att äktenskapet är ett oheligt förbund och kan endast godkännas om Victor är villig att ansluta sig till de dödas skara. Victor beslutar att via en bröllop-slash-dödsceremoni gå över till den andra sidan men mer av medlidande för Emily än av kärlek. Väl vid altaret upptäcker Emily att Victoria smugit in i kyrkan och berörs av hennes kärlek så till den grad att hon uppoffrar Victor till henne och de levande.

Jag måste erkänna att jag inte tillhör Tim Burtons mest devota beundrare. Hans visuella uppfinningsrikedom är medgivet av en annan värld. Dessvärre lever aldrig berättelserna upp till de färg- och formsprudlande världar de utspelas i. När den till synes gränslösa bildfantasin trängs in i den tvångströja av mer traditionsbundna relationsmatriser som så ofta underbygger Burtons berättelser så lämnas åtminstone jag i ett, så att säga, emotionellt dödläge. Styrkan i animerad film är att den har potentialen att ge upphov till känslor som inte enbart är rotade i igenkänning. Det är därför synd att Burton, liksom Disney, envisas med att låta de mest udda och icke-mänskliga (eller som här, icke-levande) figurer följa det mänskliga livets vardagslagar.

Filmen drar många växlar på att de levandes fjättring vid sociala koder och ceremonier paradoxalt nog gör dem mer livlösa än de döda (för att understryka denna spontanitetens död utspelar sig den levande delen av berättelsen i vad som liknar ett grådaskigt viktorianskt London), och de döda, just på grund av att de har frigjort sig från jordelivets sociala automatik, kan släppa loss rejält. Givet denna logik är frågan varför man som åskådare ska acceptera propositionen om en ”happy end” och känna med det levande parets slutliga förening. Vore det inte mer känslomässigt konsekvent och övertygande om känslorna mellan brudkadavret och Victor övervann alla hindren? Man kan jämföra detta med hur den tillika bioaktuelle animationsmästaren Hayao Miyazaki hanterar scenarion som likaledes tar sin utgångspunkt i olikheten mellan existenser. Istället för att filtrera den emotionella ekonomin genom en samma-sort-logik, så är det i Miyazakis filmer just möjligheten till kärlek och vänskap över artsgränser som ligger till grund för den känslomässiga upplevelsen. I hans värld kan en flicka oproblematiskt bli vän med både bråkiga sopdemoner och koldamm, och kompisgäng kan uppstå ur den osannolika kombinationen av en gammal gumma, en eldsflamma, en fåfäng ung trollkarl, en liten pojke och en fågelskrämma. Här är det känslorna som förenar trots olikhet och animerar det icke-animerade, både för karaktärerna i filmen och för åskådaren. I Corpse Bride tycks det dessvärre som om man måste vara av samma sort för att känslorna ska kunna frodas. För de redan övertygande fansen av Burton må detta vara av mindre betydelse, och i synnerhet de som älskade Nightmare Before Christmas kommer även denna gång ha dödskul. 

Fotnot: först publicerad i samband med Stockholms Filmfestival den 24 november.