Rocken har alltid jobbat på att framställa sig som ungdomens musik, men evig ungdom är en omöjlighet. Det här dilemmat har rockmusiken aldrig hanterat särskilt bra och kanske är det därför som romantiseringen av en tidig död har sin lockelse med dödskulten kring Jim Morrison som det tydligaste exemplet. Control är en film om Ian Curtis, Joy Divisions sångare, som den 18 maj 1980, vid 23 års ålder hängde sig. Filmen baseras löst på änkan Deborah Curtis bok ”Beröring lång ifrån”. I boken berättar hon att Ian Curtis fascinerades av dödskulten, men den aspekten väljer filmen klokt nog att lägga åt sidan. I filmen skildras Ians liv kronologiskt från tonåren till det tragiska självmordet dagen före bandet skulle iväg på sin första USA-turné. Det är emellertid ingen konventionellt berättad filmbiografi i stil med Ray eller Walk the line. I stället för att stryka under det dramatiska i Ian Curtis liv och glorifiera hans väg till hyllad rockstjärna porträtterar filmen honom som en vanlig man med kontorsjobb. Bara 19 år gammal gifter han sig med Deborah och de får en dotter. Medan Deborah är gravid drabbas Ian av sitt första epilepsianfall. Det visar sig vara en ovanligt aggressiv epilepsi som återkommer med allt kortare intervall och sjukdomen förmörkar de två sista åren av hans liv.

Även om Ian var en splittrad själ, så försöker filmen aldrig psykologisera honom. Däremot förankras hans liv och tankar i den sociala miljön. Det här är en film som andas engelsk arbetarklass i varje pint lager som serveras och i varje cigg som tänds. Mitt i ett förstockat engelskt 70-tal sveper en frisk fläkt in i form av punken och Sex Pistols. Det anarkistiska bandet blir en bekräftelse för Ian på att livet har mer att erbjuda. Det är vid en konsert med Sex Pistols 1976 i Manchester som han träffar Bernard Sumner, Peter Hook och Terry Mason som har bandet Stiff Kittens. De är dock missnöjda med sin sångare och Ian föreslår därför sig själv som ny sångare. På så vis bildas det punkinspirerade bandet Warzaw som snart rekryterar Stephen Morris i stället för Terry Mason och så småningom byter namn till Joy Division. Under bandets första tid fortsätter Ian med sitt jobb som arbetsförmedlare åt handikappade på civilförvaltningen. Här lyckas Contol på ett underbart sätt illustrera kontrasten i Ians liv då han vandrar iväg till jobbet iförd en skinnjacka med ”hate” målad på ryggen i stora bokstäver. När han slår sig ner vid arbetsbordet visar det sig emellertid att han bär klanderfri vit skjorta och slips under. Det intressanta är att Ian Curtis varken hatar eller revolterar mot sitt jobb. Han känner stor empati med de sämre lottade och det är på jobbet han första gången kommer i kontakt med epilepsi, då en flicka får ett anfall framför honom. Det gör ett så starkt intryck att han går hem och skriver ”She´s lost control”. Det är en nyckellåt i Ian Curtis relativt korta karriär.

Jag tycker mycket om Control. Det är en underbart vemodig film och jag är glad att Anton Corbijn har lyckas så väl med sin långfilmsdebut. Han är en fantastisk fotograf som sedan slutet av 70-talet tagit klassiska foton av rockmusiker. Mest känd är han kanske för sina samarbeten med U2 och Depeche Mode, men det var med ett foto på Joy Division han slog igenom 1979 och det finns en personlig relation till bandet som gör den här filmen extra spännande. Anton Corbijn bakgrund som fotograf lyser igenom hans sätt att söka efter uttrycksfulla bilder, vilket resulterar i en förhållandevis enkel och stramt berättad film. Tillsammans med fotografen Martin Ruhe levererar Anton Corbijn svidande vackra bilder som närmast smälter samman med Joy Divisions musik. Sam Riley i rollen som Ian Curtis är utmärkt och gestaltar sångaren utan att gå ner sig i mytens fallgropar. Till filmens riktig stora förtjänster hör konsertavsnitten som är bland det bästa jag sett. Skådespelarna själva spelar och det fungerar utmärkt samtidigt som det skapar närvarokänsla. När dessutom Anton Corbijn visar fingertoppskänsla och väljer att plocka in John Cooper Clark att spela sig själv trettio år efter att det begav sig, så lyckas filmen slå en historisk länk till 70-talets England som i alla fall jag älskar. Jag ser inget nostalgiskt i det valet, bara Anton Corbijn ödmjuka respekt för den tid som försvunnit.