Keanu Reeves spelar en fåordig, missanpassad man med sin ena fot i verkligeten och den andra i ett parallellt universum och är den ende som kan hindra verklighetens undergång. Nej, detta är inte en uppföljare eller en spin-off från The Matrix (trots att Village Roadshow och Warner Bros. även låg bakom den filmtrilogin), utan här har man rötterna i den kultförklarade serietidningen Hellblazer. Alla som klagat på att huvudkaraktären John Constatine gestaltas av Reeves bör dock tystna - Constantine är inte en rak filmatisering som till exempel Hellboy var, utan här har man "baserat på karaktärer från Hellblazer" och därmed förklaras de konstnärliga friheter man tagit, som att ändra huvudkaraktären (som i serien var en blonderad engelsman), handligens plats (Los Angeles i stället för London) och liknande saker. Lite som man gjorde med Catwoman, men lyckligtvis är resultatet denna gång avsevärt bättre.

Jorden är en fristad mellan himlen och helvetet och alla demoner eller liknande varelser som försöker ta sig in i denna neutrala zon likvideras av personer som man kan se som frilansande väktare som just denne John Constantine; kedjerökande, dödsdömd och sedan barnsben plågad av hemska syner. Excorcismer är hans vardag, cynisismer är hans jargong. När de gästande demonerna plötsligt visar sig vara av ett starkare slag, inser han att något större är i görningen - Manon, djävulens son, har planerat att göra jorden till sitt infernaliska herravälde och han har tänkt göra detta med polisen Angela Dodson som medium.

Francis Lawrence må långfilmsdebutera här, men i bagaget har han en lång meritlista av reklamfilmer och musikvideor. Till skillnad från Gore Verbinski, Michael Bay, Zack Snyder, Andrew Niccol, F. Gary Gray, Antoine Fuqua, Tony Scott, Michel Gondry, Joseph Kahn och liknande regissörer som debuterat med rullar med mer eller mindre stram budget, har Lawrence likt David Fincher fått förtroendet att hamna direkt i hetluften och spendera en tjock plånbok åt sitt bildfyrverkeri. Med en säker hand driver han historien framåt och det är ett riktigt skickligt gäng hantverkare han fått omge sig med, vilket garanterar en tight och snygg produktion.

Och absolut, det är ofta riktigt läckert, det finns en hel del kul detaljer och helt hjärndött är det absolut inte, men det känns aldrig som filmen riktigt kommer till blomning. Det känns som om man försökt finpolera alla utsvävningar alldeles för hårt - på ett sätt som fått filmen att förlora sin udd. Historien känns som en rad tillkortakommanden där allt, när filmen skulle kunna vara riktigt fantasieggande, kompromissats till något som är mer platt än vad det borde vara.

Men visst, Constantine sticker ut från den tjocka massa av specialeffektstunga filmer som strömmar ut från drömfabriken varje år tack vare att man är oväntat rakt på sak och dessutom har en småfinurlig humor (framför allt när Peter Stormare dyker upp som hin håle). Tilda Swinton som ärkeängeln Gabriel måste vara ett av de senaste årens smartaste castingdrag, men dessvärre förekommer hon alldeles för lite för att kunna ta filmen under sina vingar och ge Constantine det riktiga lyft som filmen faktiskt hade förtjänat.