Framgången för John Milius Conan - barbaren (1982) resulterade i en lång rad lågbudgetkopior, varav de flesta så skrattretande usla att det knappt finns på skalan. Denna italiensk-spansk-mexikanska samproduktion är ett av de få sevärda undantagen. Men så är filmen också regisserad av en av exploitation-genrens obestridliga mästare, italienaren Lucio Fulci, mannen bakom kultklassiker som New York Ripper och City of the Living Dead.

Det börjar med att bågskytten Ilias tar farväl av nära och kära då han ska lämna sin fredliga hemtrakt. Fast exakt varför han ger sig av vet jag inte, då ljudet på min kopia är lite dåligt. Efter detta förflyttas vi i vilket fall långt därifrån, till ett ogästvänligt kustland där den onda prästinnan Ocron i soluppgången leder en mystisk rit uppe på toppen av en stor klippa. Därpå får vi se hur Ocrons bokstavligen djuriska krigare sliter en ung kvinna i stycken och hur Ocron äter av kvinnans hjärna, för att sedan försätta sig i ett tillstånd av trance, vilket dock mest ser ut som om hon hade sex med sin tama orm. I detta tillstånd har hon en skrämmande vision av Ilias, vilken samtidigt har anlänt till hennes land.

Något senare blir Ilias överfallen av Ocrons soldater men räddas av den, åtminstone enligt egen uppgift, väldigt enstörige barbaren Mace, som han slår följe med. Ocron kallar nu alla ondskans makter till sin hjälp för att förgöra de två. De beskyddas dock inte bara av sin egen skicklighet utan även av Mace många vänner i djurriket (allt från falkar till en delfin). Fast andra människor och diverse mer eller mindre människoliknande varelser stryker med i en jämn ström filmen igenom.

Någon särskilt bra historia är det väl inte och karaktärerna är pannkaksplatta, men i enskilda sekvenser blir det ändå hyfsat spännande. En del riktigt suggestiva scener är dock vad som höjer filmen över mängden, såsom t.ex. den redan nämnda scenen med soluppgångsriten, i vilken jag tycker att ett drag av uråldrig mystik fångats på ett utmärkt sätt. Den mycket speciella musiken kan nog också den läggas till filmens pluskonto, även om den objektivt sett inte är särskilt lyckad alls.

Vad man framförallt kan hålla emot filmen, bortsett från den allmänna B-filmskänslan, är ett drag av utpräglad sadism, liksom det sätt på vilket kameran gärna dröjer några sekunder extra vid de fula sår olika vapen tillfogar. Fast lite hör grymhet förstås till genren, för är inte halva tjusningen med barbarfilm att den utspelar sig i en värld så totalt annorlunda vår egen antiseptiska och politiskt korrekta vardag som något rimligen kan vara? En brutal och ociviliserad värld där endast styrka ger rätt och där ingen hjälper den som inte hjälper sig själv. En värld där naturen är en fiende bland fiender och döden ständigt närvarande.

Så gillar du barbarfilmer är Conquest en film du absolut inte bör missa. Vill du helt enkelt se något lite annorlunda lär den också duga. Fast tyvärr är den väl inte helt lätt att få tag på, och hittar man den gamla svenska videoutgåva som faktiskt finns så misstänker jag starkt att filmen där är sönderklippt av censuren. Själv har jag sett den i en version dubbad till engelska och textad på japanska, utgiven i Bahrain…