Det finns ett fiskande efter kultvärde i denna film som stundtals känns enerverande, men på samma gång ger uppbåd till en hel del justa upplägg och scenlösningar. George Clooney har gjort sin regidebut och tar ytterligare några branschkliv ifrån sitt genombrott som pediatrikern Doug Ross i Cityakuten. Denna gång är det inte rysk sci/fi-retro eller någon sydstatsodyssé, utan en högst märklig historia om en TV-producent som varvar skapande med destruktivitet genom sitt sidoyrke som lönnmördare åt CIA.

Chuck Barris är producenten bakom TV-program som The Dating Game och The Newlywed Game, alltså sextiotalets föregångare till vår tids Tur i kärlek och Casanova, men kanske även indirekt till dokusåporna som nu härjar etern. Hånad för dessa och en drös med andra program som visade upp människors känsloliv i all dess ärliga deprivation, blev Barris helt enkelt TV:s ´bad boy´ - ett argument för den känsliga kristna högern i USA att stänga av apparaterna för gott. Men som med så många dylika program blev de oerhört populära. Och därmed blev Barris en av de rikare TV-producenterna under 70-talet.

George Clooneys film baserar sig på Chuck Barris egna memoarer om sitt hemliga liv som CIA-agent. Ganska spektakulära historier där de TV-tävlandes kärleksresor bestäms utifrån var nästa mord ska begås. En elimination i Berlin blir således en romantisk weekend för två vid Brandenburger Tor. Huruvida dessa utsagor är sanna eller ej, behöver nog inte djupare analyseras. Det fantastiska i hela historien gör att man till slut skippar ifrågasättandet. Man sväljer lögnen otuggad, så att säga.

Ett intressant faktum är dock att Confessions kommer ut i ett tidsmässigt sammanhang där den befinner sig i centrum av tre andra filmer; först The Kid Stays in the Picture om filmproducenten Robert Evans, sedan CIA-thrillern Uppdraget som slår knut på sig själv och sist men inte minst Kaufman/Jonze-kittlaren Adaptation. Clooneys film erinrar om det självbiografiska i den förstnämnda och hemlighetsmakeriet i den andra. Sedan har han ju de facto Charlie Kaufman till hjälp för att få fram den där typiskt absurda tonen som får en att undra vad fan det är frågan om.

Men tyvärr är det dock också en film som lider av att inte ha någon egen identitet. Det närmast schizofrena scenariot, som i sin cynism över TV-mediet är riktigt roligt, förlorar på vad som tyvärr gestaltar flera av de filmiska retro-återblickar på 70-talet som ofta kommer till duken; nämligen huvudpersonens trassliga kärleksaffärer och förlusten av den där stora kärleken. Johnny Depp i Blow, Mark Wahlberg i Boogie Nights, Ryan Philippe i 54, David Schwimmer i Big Tits, Robert Evans själv i The Kid Stays in the Picture. Raljerandet över förlorad kärlek på film är så överexploaterat att det gör verklighetens förluster klyschiga. Speciellt som Chuck är en riktig skitstövel och hans fästmö Penny en ryggradslös idiot, blir detta grundtema i filmen ganska olustigt. Det känns som om Chuck Barris med sin legendstatus haft för stort inflytande och mitt i allt velat säga att han ändå är en juste kille värd att älska.

Istället borde Kaufman och Clooney ha tagit friare händer och lekt mer med spelet mellan TV och mord. Relationen däremellan känns ibland underbart satirisk och kunde kanske gjort Confessions till den där kultrullen den så gärna vill vara. För trots att Clooney har en cool Julia Roberts, en hyperombytlig Sam Rockwell, ett stundtals skarpt Kaufman-manus och en bra personlig stylist till hands, blir resultatet enbart en pärla för stunden.