King Hus kung fu-äventyr från 1966 föräras epitetet ”den första riktiga kung fu-filmen” när den nu släpps i nyutgåva av Atlantic. I huvudrollen syns smått legendariska Cheng Pei-pei, en av Shaw Brothers största kvinnliga stjärnor under 60- och 70-talen, som dolkvirtuosen Golden Swallow, dotter till och förste kämpe hos guvernören. När hennes bror kidnappas av banditer som kräver att i utbyte få sin fängslade ledare frisläppt, tvingas hon finslipa sina kunskaper för att hantera ett tjugotal råskinn per strid. Sökandet efter banditernas högkvarter leder även till att hon möter tiggaren Drunken Cat som spenderar dagarna i barer där han sjunger visor mot en handfull penningar. Hans smått komiska fasad röjs snart och hon finner ovärderlig hjälp i hans fantastiska stridskonster.

Precis som 36th Chamber of Shaolin så är Come drink with me en snarast arketypisk film. Intrigen är till en början väldigt enkel, men när Drunken Cats rätta identitet kommer upp till ytan visar det sig att Golden Swallows kamp mot banditerna egentligen inte är filmens kärna. Något som märkligt nog leder till att ett par av huvudskurkarna glöms bort i slutstriden. Parallellt med den enkla fritagningsintrigen bygger Hu upp en hämndhistoria som växer sig taktfullt större till den pampiga upplösningen.

Till skillnad från 36th Chamber så har Hus film dock en betydligt mer uppenbar teatralisk prägel – eleganta tempelmiljöer, vitsminkade elakingar, balettartade kampscener (Pei-pei var en utbildad dansös innan hon 19 år gammal fick rollen) och framför allt ett vackert helbildsanvändande i desamma. Att filmen omnämns som föregångare till Ang Lees Crouching tiger, hidden dragon har inte enbart att göra med att Pei-pei återvände som skurk i den filmen, utan främst att de delar liknande estetik. Den öppnande striden i ett te-hus (kanske filmens allra snyggaste scen) ekar i Zhang Ziyis strid i ett liknande tehus. Golden Swallows nattliga jakt efter Drunken Cat över hustak är så när som på effekterna repriserad i Michelle Yeohs jakt efter Ziyi. Och även kärnhistorien om en mördad mentor och ett omstritt vapen anammades i Ang Lees film. Detta förtar egentligen inte något av Lees film som är väldigt vackert omarbetad, utan påvisar enbart vilken betydelse Come drink with me har i filmhistorien. Den markerar en övergång från just mer teatraliskt spelade äventyr till mer våldsam (oh ja, blodet sprutar!) kung fu-action, samtidigt som den även växlar in fyndig (ofta svart) humor och några små (mindre viktiga) fantasy-inslag. Och i huvudrollen är Cheng Pei-pei helt fantastisk. Hade det inte varit för att vissa delar av historien går vilse i sista kapitlet skulle Come drink with me få fullt betyg.