Oliver Stone + Fidel Castro = sant. När de tillsammans besöker ett kubanskt universitet med studenter från hela världen som hopar sig omkring dem, gastas hedersordet ”Comandante” som en hejaramsa. Efter de hundra minuterna är det svårt att veta om filmtiteln lika självklart riktar sig till Fidel, utan det kanske är en hyllning till Oliver själv. ”Dirigido por Oliver Stone” syftar till mer än regissörsstatus, utan även till det faktum att han är den viktiga budbäraren. Det är herr Stone som har fått tillträde till en av världens mest intressanta politiska personer, och på så sätt har han som få filmskapare förunnat, skapat historia. (Detta sistnämnda är menat att vara dubbeltydigt.)

Fidel Castro är kanske världens mest hyllade diktator. Han har suttit vid makten i fyrtiotre år och har under denna tid likt få andra lyckats att konsekvent behålla sin politiska inställning och sitt lands kulturella intressen. ”Jag ger inte order, jag övertygar” säger Fidel själv i intervjun. Ledare för ett land som sedan 50-talet varit en politisk krutdurk, en nagel i ögat på USA och helt avgörande för hela världens öde en gång i tiden. Det är konstaterbart att han både ger order och övertygar.

Oliver Stone är en av USA:s mer kontroversiella regissörer, åtminstone på hemmaplan. Samtliga filmer han har gjort sedan 1986 (med undantag för U-Turn 1997) har på ett eller annat vis diskuterat modern amerikansk historia, ur mer eller mindre kritiska synvinklar. Intressant med Comandante är att den återvänder till den utrikespolitik Stone skildrade i såväl Salvador som Scarface (som han skrev manus till) - nämligen resterande Amerika och hur USA alltid varit mån om dess foglighet.

Trots att det görs en grej av att Oliver Stone nu beger sig in i dokumentärgenren, är det ett petitessfaktum. Stone må följa ett mer strikt dokumentärt scenario och ett intervjuformat, men sin estetiska mall är han ännu trogen. Klippningen blir stundtals lika intensiv som i Natural Born Killers och det är nästan alltid minst tre kameror som ur olika vinklar dissekerar Castros ansiktsuttryck. När Fidel exempelvis får frågan om han någonsin uppsökt en psykiater, sker ett grovt manipulerande av vår iakttagelseförmåga när det klipps till en kamera som i grodperspektiv fångar upp hans överraskade min över frågan. Effekten blir snarare av att det kanske finns något galet, rentav vettlöst i hans persona. Senare inser man att Stone använt hela scenen som ett lurande alibi. Att publiken ska vaggas in att tro att Stone förhåller sig kritiskt till Castro. Det gör han inte.

Vid några få tillfällen för han fram frågor om rasism, ojämställdhet och tortyr för att ställa Castro mot väggen. Men när diktatorn svarar undflyende, ibland rentav förljuget eller med en falsk politisk korrekthet, blir det inga följdfrågor. När den ena kameramannen som tidigare gjort en dokumentär om staden Havanna, påpekar att befolkningen är hemligt missnöjda med alla angivare som finns i alla gatuhörn, undviker Castro ämnet och ställer ord mot ord.

Trots vissa brister, möjligtvis oundvikliga med tanke på Stones uppenbara idoliserande av Fidel, är Comandante filmhistorisk dynamit. Att det de facto är Fidel Castro som intervjuas och utfrågas om kalla kriget, Kennedy-mordet, Che Guevara, USA-blockaden och att han för det mesta ger sakliga, stundtals filosofiska, om än omdiskutabla svar är sensationellt. Oliver Stones sammelsurium av bilder och respektlöshet mot en mer traditionellt tillbakalutad intervjuform gör också att det flyter väldigt bra. Om det inte vore för ensidigheten, ibland förstärkt av Webber-Rices gloriösa Don’t cry for me, Argentina som återkommande musikaliskt tema, skulle detta även vara filmisk dynamik. Det återstår att se om Stones kommande dokumentär om Yassir Arafat blir lika kontroversiell. Värt att tillägga är ju att Comandante fortfarande är cinema non grata i USA.