Den sanna historien är den om Alan Conway. En conartist (jag vet, namnet är väl passande) som mycket oväntat under inspelningen av Stanley Kubricks sista film Eyes wide shut utgav sig för att vara just Kubrick, detta trots att människan inte på något sätt liknande Kubrick. Kruxet var det att de flesta inte visste hur den tillbakadragne regissören såg ut. Filmen Colour me Kubrick bygger på detta men går vidare och gör det hela lite mer intressantare än vad det kanske var. I filmen uppger sig Alan Conway för att vara Kubrick under den perioden på 90-talet då han inte höll sig medialt aktiv (vilket Kubrick i och för sig aldrig ville). Han arbeta för sig själv och var mellan åren 1988-96 som bortblåst ur media innan hans nya projekt tog sin fart.

Alan Conway (John Malkovich) är en tragisk medelålders man som hamnat utanför det vi vill kalla ”samhälliska systemet”. Han är alkoholist, tänder på killar och har som hobby samt levnadsinkomst ”specialiserat” sig på att ”imitera” den kände regissören Stanley Kubrick.

Alan Conway imiterar Kubrick för att ragga killar och tjäna pengar. Han går runt på barer, gator och torg och vart han än vänder sig presenterar han sig som Stanley Kubrick och försöker på ett eller annat vis lura av dem pengar eller få hem dem i säng. I vissa lägen kan det handla om att låna pengar till en flaska vodka men ibland håvar han in storkovan när han övertygar restaurangägare att lägga om sina planer efter ”Kubricks” behov. Allt handlar om att ingen säger nej till vem de tror är Stanley Kubrick. Conway är alltså gay, något väldigt långt från vem den riktiga Kubrick var (vilket kan tyckas passande för en ökänd regissörs natur!?). Conway skapar en bild av Kubrick som en arrogant överklass gaysnobb när han i verkligheten var ett restriktivt bohemiskt bildgeni. Absurt är egentligen bara förnamnet. Ganska roligt är omdömet.

Efter att ha sett dokumentären om Kubricks liv, Stanley Kubrick: A life in pictures, förstod jag hur otroligt medialt frånvarande han var. Inför efterdyningarna av Eyes Wide Shut hade han planerat att för första gången, under egentligen i hela sitt liv, ge en ordentlig intervju. Till mycket för att demolera alla rykten som hade figurerat kring honom då han hade varit tillbakadragen i sitt hem under 90-talet. Under den perioden visste folk knappt hur han såg ut. I dokumentären berättar hans fru Christiane att folk hade knackat på deras dörr och kommit och sökt herr Kubrick. Han hade själv öppnat dörren, stirrat dessa människor rätt i ögonen och bara sagt att ”nej, Mr Kubrick är inte hemma”… ingen visste ju hur han såg ut.

För att återgå till Colour me Kubrick. Det är en liten småkul film som det gamla Kubrick-teamet levererar. Just det, regissören och även flera andra medarbetare till filmen är gamla medarbetare och assistenter till Stanley Kubrick i flera av hans senare filmer, bl.a. under just Eyes Wide Shut. De har alltså själva upplevt detta fenomen. Historien känns därför mer äkta i dess absurdhet. Det är mer en underhållningsfilm än en djupdykning i Alan Conways psyke. Filmen innehåller ganska grava psykologiska oförklarligheter, men vad gör det när John Malkovich bjuder på enmansshow i sin tolkning av denna faktamässigt ointresserade filmpersonlighet. Conway agerade inte bara en Kubrick som inte var lik Kubrick, tydligen så visste han heller inte mycket om hans filmer. Han levde kort och enkelt på sin övertalningsförmåga. Även om filmen innehåller ett par oväntade vändningar så är det är tidigt väldigt uppenbart att Conways bluff inte kommer att hålla. Conway lyckades dock hålla skepnaden uppe in i det sista och folk verkade generellt underskatta hur skicklig övertalare han var även efter att hans täckmantel faktiskt hade blivit avslöjad. Som om folk glömde att han hade lyckats få dem att tro på något som inte ens var nära sanningen. Det är inte att man tänker på Conway utan lite förtjusning för hans genomförande.