Brandmannen Gordon Brewer mister sin familj i en terroristattack mot det colombianska generalkonsulatet i Los Angeles, maktlös tvingas han se på när hans fru och deras son sprängs i bitar av en kraftig sprängladdning. Bakom attacken ligger den notoriske, sydamerikanske terroristen “Vargen” som länge gäckat den amerikanska underrättelsetjänsten. “Vargen” stöds av terrororganisationen ALC som kämpar för ett Colombia fritt från amerikansk närvaro. Motivet är att ALC vill ha sin kokaintillverkning, som ständigt störs av USA, i fred. Brewer går sig djupare ned i sorgen och kräver hämnd, men när han märker att den amerikanska regeringen vägrar utdela repressalier för att istället kunna förhandla med terroristerna bestämmer han sig för att ta saken i egna händer. Han lämnar Los Angeles för Colombia för att finna mannen som bär ansvaret för hans familjs död. En amerikansk CIA-agent, Peter Brandt, får nys om hämndaktionen och ser den som en utväg ur regeringens förhandlingar. Om ALC på nytt dödar en amerikansk medborgare måste förhandlingarna upphöra och underrättelseutskottet kan beordra en militär operation för att krossa terroristerna. Brandt är nämligen övertygad om att Brewer kommer att misslyckas. Men denne lyckas infiltrera terroristerna och spränga “Vargens” högkvarter i luften. Dock blir han snart tillfångatagen. Nämnde terrorists fru, Selena, och barn råkar korsa Brewers vägar och Selena lyckas övertala sin make att låta honom leva. Men snart får vår hjälte reda på att ett nytt attentat planeras av ALC, i Washington D.C. Han flyr från sina fångvaktare i Colombia och tar sig tillbaka till USA för att stoppa “Vargens” ondskefulla planer. Dock går inte allt som han planerat och till slut vet han inte vem han kan lita på.

I höstas hann verkligheten upp fiktionen. Collateral Damage låg färdig före den 11 september och skulle till och med ha haft sin USA-premiär samma vecka som den där ödesdigra tisdagen. Plötsligt skakades grundvalarna i det amerikanska samhället om och den till synes harmlösa actionfilmen fick både kusliga och slående likheter med terrorattackerna i New York och Washington D.C. Ett plötsligt och oväntat attentat på amerikansk mark, utförda av en ondsint man som endast ville skada det land som han hatade så mycket och just mängder av civila offer. Precis som filmens titel “collateral damage” är en militär term för just civila offer i krig och terroristattacker. Vad som dock inte kunde återfinnas i USA i höstas var den ensamme hjälten som korsade hav för att straffa de skyldiga, en oövervinnerlig Gordon Brewer. Om den här filmen skulle ha gjorts efter den 11 september hade den sett helt annorlunda ut, den hade varken innehållt en bitsk och kritisk syn på amerikansk utrikespolitik eller kanske inte ens en ensam hjälte, då det skulle kunna betraktas som kritik mot de amerikanska soldaterna som riskerade sina liv för USA:s vedergällning.

Det är svårt att ta den nu seriöse Arnold Schwarzenegger på allvar då man har vant sig vid att se honom grymtande, ibland skojande och beväpnad till tänderna rusa iväg på en mordturné för att bekämpa brottslingar, monster och flytande materia. I Collateral Damage görs ett försök att framställa “Arnie” som en känslig figur som faktiskt inte tål en och annan spark i ryggen hursomhelst. Andrew Davis, som står bakom den mästerliga Jagad från 1993, lyckas inte själv framställa terroristerna som ett reellt hot, däremot om man under filmen tänker tillbaka på höstens händelser reser sig ibland nackhåren. Men varje försök till seriositet raseras fullständigt under filmens sista minuter, då den gamle Schwarzenegger som biopubliken har vant sig vid gör entré med en brandyxa i högsta hugg för att oskadliggöra sin familjs baneman. Den tjocka, tyskklingande, accenten tränger igenom den vita duken och man tänker genast på de åtskilliga parodierna av Schwarzenegger som skaparna av TV-serien The Simpsons har ägnat sig åt genom åren, i form av ett gult muskelknippe vid namn “McBain”. Jag tycker nog att Schwarzenegger bör lämna känslorna hemma till nästa film och träna upp sina konster i att ladda om ett maskingevär istället. Vad jag dock måste medge är att Davis fortfarande kan presentera riktigt maffig action på några ställen i filmen, t.ex. terrorattentatet mot konsulatet i filmens början är överraskande bra gjort och välregisserat. Stundtals mycket trovärdigt. Men filmen tappar snart höjd och blir ganska seg och då och då bryr man sig inte om terroristerna skall lyckas eller ej. Intressant är det dock att se en film som handlar om terrorism, en typ av film som jag tror är utrotningshotad i efterspelet till den 11 september.