Ett bord, ett par stolar eller en soffa, flera koppar kaffe och ett eller flera öppnade ciggpaket. Så kan man sammanfatta den huvudsakliga rekvisitan i Jim Jarmuschs senaste film. Som i sig är ett hopkok av ett närmast dussin kortfilmer som spelats in under de senaste arton åren (första episoden med Benigni och Wright är från 1986, andra med Lee-syskonen och Buscemi från 1989, tredje, fjärde och femte från 1992 och resterande sex spelades alla in under förra året för att fullborda detta långfilmsverk).

Som många episodfilmer så är även denna en berg-och-dalbana. Vissa av kortfilmerna är ren dynamit som jag skulle vilja tända på om och om igen, medan andra är små smällare som inte gör mycket väsen av sig. Men som tur är skapar Jarmusch ett eget litet universum där episoderna knyts samman till en skön helhet. Och jag menar inte skön i betydelsen behaglig eller mysig, utan jag menar skö-önt som ett glas vin på en jazzklubb i New York. C & C är ett destillat av en popkultur som hela tiden håller sig alltför cool för att snärjas av Fame Factorys eller specialeffekter. Det står över Morgan Johansson, står över allt vad din mamma sa till dig var dåligt, står på sina egna ben tills den dag den dör av cancer och lämnar ett jävligt snyggt lik.

Gemensamma nämnarna i Jarmuschs film är svart och vitt (som i schackbräden, eller svart och vitt kaffe), kusiner, uppfinnaren Nikola Tesla, musikens och medicinens släktskap och repliker som "Is that all you’re gonna have for lunch – coffee and cigarettes?" Emellan följer även andra ämnen som japanska ärter, kändisskap och musik på jukeboxar. Ett exempel på hur det sistnämnda länkas samman mellan två olika episoder är när Iggy Pop och Tom Waits först pratar om valet av fik. Iggy undrar varför de träffas just där när det inte finns några låtar av Waits på jukeboxen. Den senare episoden med White Stripes inleds med (Iggy & The) Stooges Down on the street som tydligen spelas på jukeboxen på deras fik.

Jarmusch är i sån högform i C & C att jag respektfullt inte ska nämna de sämre inslagen utan ska fokusera på de godaste fikastunderna. Först är det ren extas att se två av världens roligaste människor – Roberto Benigni och Steven Wright – sitta vid samma bord där den förstnämndes stress (nu även kaffeplussad) studsar mot den andres patenterade dysterhet. Absurdheten i mötet (som saknar såväl ursprung som logik) leder till anade komiska höjder som emanerar från simpla grejer som artigheten mellan två främlingar. Mötet mellan Iggy och Waits är också helt fantastiskt där dialogen spelar på de båda ikonernas och framför allt Waits brist på självdistans. Finalrepliken är förvisso förutsägbar, men ur Waits mun kan inget låta tråkigt.

De tre sista episoderna rycker upp stämningen efter den något svackande mittendelen. Först mötet mellan den ständige birollsskådisen Alfred Molina (senast dock Otto Octavius i Spider-man 2) och självgode komikern Steve Coogan (Alan Partridge Show, 24 Hour Party People), där just egoismen hos den senare faller på sitt eget grepp. Helt lysande dialog, som även upprepar sig i det märkliga mötet mellan Wu-Tang Clans GZA och RZA och en koffeinstinn "Groundhog Day, Ghostbustin' mutha-fucka'" Bill Murray. Slutligen följer den kanske vackraste och stämningsfulla episoden med de vältaliga gubbarna Bill Rice och Taylor Mead. Deras blotta existens ger ett alibi för hela serien i det faktum att de vid deras ordentliga ålder fortsätter att leverera filosofier över enbart ett litet bord och några koppar kaffe. Allt som behövs för att skänka styrka åt själen och dess hunger på förnuft i en speedad värld. Hoppas att ett kafé snart öppnar i stan, att det döps till Jarmusch och att folk får röka hur mycket dom vill därinne. Inte för att jag själv röker, men bara för att Jim är värd det.