Code 46 är den regel som säger att man inte får reproducera sig med någon som har samma gener som du, en nödvändig regel i ett framtida (?) samhälle där kloning är vardagsmat och folk således går omkring och är mer likriktade än vanligt. Siffran 46 stämmer rätt väl överens med det antal kromosomer en frisk människa har, därav Code 46.

I denna, inte alltför avlägsna får man förmoda, framtid är även migration och resande hårt kontrollerad, och ingen reser nånstans utan de rätta papperna. Överträdelse beivras. Tim Robbins är William, som jobbar för ett amerikanskt företag som specialiserat sig på att avslöja förfalskade papper, och han har vissa gåvor till sin hjälp; under de rätta förhållandena han kan läsa folks tankar. Nu åker han till Shanghai för att försöka luska ut vem som skaffat fram förfalskade dokument åt ett antal illegala immigranter. Han avslöjar snabbt den skyldige, idealisten Maria (Samantha Morton), som förvisso aldrig tackar nej till en monetär ersättning för utfört arbete. Men i stället för att avslöja henne har han en snabb affär med henne innan reser tillbaka till familjen i Seattle.

Nånting går sen snett då en av de illegala resenärerna avlider i en smittsam sjukdom, och detta är ett mycket allvarligt brott. Han hade en defekt som gjorde att han aldrig skulle fått inresetillstånd dit han nu reste, därför är också upprördheten stor hos myndigheterna. För i framtiden släpps bara friska människor med "ordnad ekonomi" (som det brukar heta i kontaktannonserna) in i megastäderna (länder nämns aldrig vid namn i denna film, bara städer), och bara under den tidsperiod som står angivet på tillståndet. Som ett vanligt visum med andra ord, men med betydligt strängare villkor. I alla fall så måste William resa tillbaka till Shanghai, men nu känner inte Maria igen honom, däremot avslöjar hon hur hennes bedrägeri gått till. Han stannar över natten än en gång, och hans papper går ut. De beger sig ut i "världen utanför" och flyr till nån sorts omnikulturell megapolis som ser ut som en ohelig mix av nån arabisk storstad med inslag av amerikanska, vräkiga skyskrapor och gammaldags, europeisk småstad. Är detta Utopia? En världsstad för alla, som välkomnar alla?

Temat i Code 46 påminner både om det i THX 1138 (1971) och det i Flykten från framtiden (1976), och filmen känns lika kyligt avståndstagande som den förra. Språket alla talar är förstås engelska, men med ströord och fraser på spanska med flera språk, nånting som känns konstruerat. Det är papeles hit och lo siento dit. Dessutom är det stulet från A clockwork orange, och Anthony Burgess använde det dessutom betydligt mer raffinerat i sin bok. Över huvud taget känns Code 46 som skåpmat som tagits fram och hällts i en gryta som man skakat om och sen fått ut nåt som i alla fall ser nytt ut, men som smakar likadant som tidigare. Det är ett väldigt stramt sf-drama Michael Winterbottom skapat, och att han kritiserar dagens stenhårda immigrationspolitik i Europa råder det inga tvivel om, liksom han pekar på farorna med dels klimatförändringarna, dels laboratorieframställning av människor. Och det är ju snyggt så, om än lite segt.

Fotnot: En sliten Mick Jones, f.d. The Clash, gör ett något omotiverat framträdande i filmen som underhållare i nån bar.