"Jag vet vad du gjorde förra sommaren, på sällskapsresa till Costa Rica". Typ. Club Dread (inget närmare släktskap med Club Med) är en slasherkomedi i turistresort-miljö, nånting ganska ovanligt får man väl säga. Det har ju gjorts en och annan skräckfilmsparodi genom åren, Scary movie-trilogin är bara de senaste. På 1980-talet fanns det både Torsdagen den 12:e (Pandemonium, 1982) och Lördagen den 14:e i videohyllorna, den förra i regi av Alfred Sole som annars mest är känd för rysarklassikern Alice, sweet Alice (1976), där en uppföljare lär vara på gång i regi av hans 25 år yngre kusin, Dante Tomaselli (Desecration). Men om du korsar Charterresan (Club Paradise, 1986), med bland andra Robin Williams i en tidig roll (i en tråkig film), en malplacerad Peter O'Toole och reggaelegendaren Jimmy Cliff, med Jag vet vad du gjorde förra sommaren, så förstår du kanske vad filmen går ut på.

I Club Dread är det komeditruppen Broken Lizard (på fem man) som återvänder i sin tredje långfilm, efter Puddle cruiser 1996, en film som knappt visats nånstans, och så framgången med Super Troopers 2001. Vi får följa ett gäng amerikanska festprissar som åkt till en typisk resort för sun, sea & sex i Costa Rica, och ägaren till resorten, Coconut Pete (en rätt lyckad Bill Paxton), är förstås en parodi på den i Sverige tämligen okände Jimmy Buffet. Den idag 57-årige Buffet har byggt upp ett helt affärsimperium (barer, klädserie, kryssningar...) runt en enda hitlåt från 1977, Margaritaville, karibiskinfluerad, laidback pop i dess sämsta bemärkelse, men en otroligt framgång i USA på den tiden det begav sig, och även när den släpptes i en större samlingsbox på 1990-talet. Så poppis att den "framtvingade" en länge emotsedd comeback för Buffet, som annars lagt gitarren och låtskrivandet på hyllan. Givetvis var succén given. I Sverige hittar du inte ens hans skivor, och sist jag såg nån var det en LP i nån reaback, tidigt 80-tal.

Skit samma. På den här resorten börjar en fuling i shamanliknande utstyrsel hacka folk i bitar med en machete, och i stället för att fly fältet uppmanas de anställda att smussla undan kropparna och hålla tyst, allt för att inte förstöra ryktet för Coconut Petes business. Dessutom återvänder ändå inte båten till ön på flera dagar. Givetvis fortsätter morden, och personalen misstänker starkt Lars (!), den nyanställde massören (och en i Broken Lizard) med de magiska greppen. Andra misstänker rastafariern Putman, spelad av amerikansk-indiern Jumbulingham Chandrasekhar, förnamnet förståndigt nog förkortat till Jay, också han en av de fem i Broken Lizard, tillika filmens regissör. Han har enorma rastaflätor, men pratar perfekt Oxfordengelska och har rätt lakoniska kommentarer till det mesta som sker runtomkring. Som det faktum att de flesta i personalen tycks ha legat med Jenny (söta, charmiga Brittany Daniel från Joe Dirt och kommande White chicks) - utom han...!

Många av skämten är rätt fåniga, och oftast är repliker och agerande lika platt och tramsigt som det de försöker parodiera. Emellanåt är det rätt lyckat, men tyvärr sker det alltför sällan. Seriemorden är rätt ointressanta i sig, och oftast skräms (?) vi av ljudeffekter i stället för begåvad regi. Vägen till avslöjandet är rätt trist och ointressant, och det är resan som är mödan värd. Men bara alltför sällan skrattar man till, man sitter mest och småler lite ibland. Men följande replikskifte är ju obetalbart:

- Hur kan man ha sex med en get?

- Jag hade ju i alla fall kondom!