Snacket går om att New York har drabbats av en katastrof. Snacket går om värsta monsterattacken och en stad i ruiner. I det nya medialandskapet surfar verkligheten på fiktionen eller om det är fiktionen som surfar på verkligheten. Det är svårt att veta, men spelar egentligen inte någon roll bara vi hänger på. Cloverfield är en film som är designad att möta Youtubegenerationens självdokumenterande värld. Den påminner oss skamlöst om elfte september och mumsar obesvärat på filmhistorien. Det märkliga med Cloverfield är att den stora hajpen har lyckats skapa ett sug hos biopubliken för något de har sett många gånger förr. Hjärnan bakom filmen och den knapphändiga, men intresseväckande PR-kampanjen är producenten J.J Abrams, skaparen av tevesuccéerna Alias och Lost. Jag måste erkänna att det är serier som jag varken har sett eller brytt mig om, men det är bara att lyfta på hatten för J.J. Abrams ekonomiska snille och fingertoppskänsla för samtiden. Det är svårt att göra annat inför en film som kostat, i Hollywoodsammanhang, blygsamma 25 miljoner dollar och som första helgen drog in rekordsumman 41 miljoner dollar. Däremot är jag mindre imponerad av själva filmen.

Det här är en film som har kikat rejält på Blair witch project. Det gäller såväl marknadsföringen som den dokumentära stil filmen använder sig av. Cloverfield börjar med en text som förklarar att titeln är militärens beteckning på det som hände i New York och att vi ska få se hemligstämplat material från katastrofområdet. Det materialet är ingenting annat än en hemvideo som några ungdomar spelat in, vilket innebär att vi får följa hela storyn genom en skakig handkamera. I förhandssnacket har filmen beskrivits som en mix av Blair witch project och Godzilla och visst går det att beskriva filmen så, men Cloverfield är inte mycket till monsterfilm, då den handlar väldigt lite om monstret. Vi får varken veta något om monstrets bakgrund eller varför det plötsligt anfaller New York och under hela filmen förekommer det sällan i bild. Attacken formar sig på så sätt mer till ett svårgreppbart hot som drabbar New York och berättelsens upplägg påminner mycket om 70-talets katastroffilmer som Skyskrapan brinner och i ännu högre grad SOS Poseidon. Liksom i dessa övergår en fest till ett panikartat kaos och vi följa en grupp människor som kämpar för sina liv mitt i tumultet.

J.J. Abrams har satsat på ett gäng okända skådespelare i huvudrollerna. Det är en samling välbärgade unga storstadsbrackor på väg upp i karriären, men samtidigt utstrålar de en lätt samtidsångest. De har alla lärt sig analysera livskvalité, men saknar riktig livsglädje, vilket vi märker under Cloverfields inledande kvart, då vi befinner oss på en avskedsfest för Rob Hawkins (Michael Stahl-David) som har befordrats till chefsposition i Japan. Hans bäste vän Hud (T. J. Miller) har fått en kamera för att dokumentera själva festen och den släpper han inte ifrån sig under resten av kvällen. Som ett resultat av hans enträgna arbete finns därför Cloverfield, men jag vet inte om det inspelade resultatet är något vi ska vara tacksamma för. Filmen visar nämligen hur begränsad den här berättarmetoden är för spelfilm. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i skakig handkamera och den här filmen består av virriga och oskarpa bilder från början till slut, vilket är ganska påfrestande. Dessutom är en varning på sin plats för folk som har lätt för att bli sjösjuka. Själv satt jag långt bak i salongen för att lindra effekten av fladdret på duken. Meningen är att allt ska kännas realistiskt och att man ska identifiera sig med situationen, men det fungerar inte riktigt. De snurriga bilderna är inte det här konceptets enda problem, utan även snacket är torftigt filmen igenom. Det är inte så konstigt då den subjektiva handkameran gör att man inte kan få till några riktiga dialogscener. Filmskaparna satsar i stället på ett högt tempo och är smarta nog att inte dra ut på filmen, som är mindre än en och en halv timme lång.  Det går inte heller att komma ifrån att filmen periodvis är riktigt gastkramande och här finns några riktigt fläskiga specialeffekter. Jag misstänker att Cloverfield, tillhör framtidens mobiltelefoner och förmodligen gör sig filmen bäst där. Kanske inte som en filmupplevelse, utan mer som en häftig grej.