Kevin Smith är rätt svår att få grepp om. Man tycker liksom oproportionerligt mycket om honom. Av hans närmare tio filmer är det faktiskt bara två som förtjänar omdömet bra, något som konstigt nog inte hindrar en från att ändå tycka att Smith är en spännande regissör. Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske är det att han alltid framstår som en sådan hyvens kille, avväpnande småfet och med hjärtat på rätta stället. Det är också möjligt att man inte kan undgå att charmas av den slackermentalitet och obscena mängd nördkuriosa som präglar varje Smith-produktion. En film av Kevin Smith är alltid en film av Kevin Smith, och med den logiken är han faktiskt att klassa som en auteur, sen får Jean-Luc Godards lik rotera hur många varv det vill.

Med tanke på hur Smiths formkurva sett ut de senaste åren tyckte jag inte det fanns någon anledning att ha några större förväntningar på Clerks II. Med Jersey girl färskt i minne var jag snarare oroad för vad Smith kunde ha gjort med Dante och Randal. Tänk om alla charmiga och genomtänkt elaka dialoger ersatts av gråtmildhet och närbilder på Ben Affleck? Såhär i efterhand kan jag konstatera att mina farhågor var överdrivna, men inte helt obefogade. Närbilderna på Ben Affleck är nästintill obefintliga, däremot uteblir inte sentimentaliteten helt och hållet.

I Clerks II har 10 år passerat, men Dante och Randal har inte kommit särskilt långt i livet. Efter att byggnaden där deras tidigare arbetsplatser huserade brunnit ner har de tagit jobb på en smått nedgången snabbmatsrestaurang. Dante har visserligen lyckats skaffa sig en snygg och rik flickvän som han skall lämna New Jersey tillsammans med, något som dock inte hindrar honom från att flörta med restaurangchefen Becky. Randal saknar fortfarande ambitioner och ägnar istället dagarna åt att vara allmänt bitter och motbjudande.

Den största behållningen med Clerks II är det faktum att Kevin Smith, trots en betydligt större budget än förra gången det begav sig valt att göra en förhållandevis enkel film.

Lågbudgetestetiken från Clerks är såklart ett minne blott, men interiörerna är nedbantade till insidan av snabbmatsrestaurangen, och likt sin föregångare är Clerks II till allra största delen dialogdriven. Det är i princip bara ett par drogfria och alldeles lagom nedtonade Jay & Silent Bob som fungerar som avbrott. Jay ägnar sig mest åt att dansa naken till gamla 80-tals klassiker medan Bob som vanligt inte gör mycket väsen av sig. Desto språksammare är dock Randal, vars cyniska livsåskådning som sagt eskalerat märkbart under de senaste 10 åren. Ensam bidrar han med ett brett urval av svidande elakheter, politisk inkorrekthet och nyskapande sexskämt. Den komiska timingen är oftast utmärkt, och Smiths dialoger är tillräckligt begåvade för att inte ens konversationer om ass-to-mouth eller scener där läderklädda män har sex med åsnor skall kännas som platta provokationer eller rent effektsökeri, vilket annars lätt hade kunnat bli fallet. Istället blir det fruktansvärt roligt, och, förvånande nog det bästa Smith gjort på mycket länge.

Tyvärr försöker Clerks II även sig på att vara ett romantiskt drama, vilket inte fungerar lika bra. Rosario Dawson är strålande som Becky, men någon vidare Kemi mellan henne och Brian O'Halloran finns inte. Dessutom känns de tvära kasten mellan bottenlös vidrighet och sockersöt sentimentalitet sällan helt okej. Det är dags för Kevin Smith att inse att det är komedi och inte romantik som är hans grej. Det är viktigare än någonsin, nu när han äntligen hittat formen igen.