Denna Matt Dillons manus- och regidebut har fått en del förödande kritik, men jag tillåter mig ändå tycka att det är en både intressant och ganska spännande film. Må så vara att Dillon har en del kvar att lära om hantverket.

Han spelar själv huvudrollen som bedragaren Jimmy, vilken lämnar USA efter att det bluff-försäkringsbolag han jobbar för blivit avslöjat i samband med en stor orkan-katastrof. På jakt efter sin mystiske boss Marvin reser han först till Thailand och därefter vidare till Kambodja. Hjälp på vägen får han av Kaspar, spelad av vår egen Stellan Skarsgård, som är Marvins ständigt lika pessimistiske kontaktman. Då de väl finner den de söker visar det sig att denne är i färd med att öppna ett stort lyxkasino ute vid kusten med stöd av en korrumperad general, men ankomsten av några ryska maffiakillar hotar snart de planerna, och intrigen utvecklar sig till en historia av det slag där man inte vet vilka man egentligen kan lita på. Kan man i en värld av korruption och bedrägeri lita på någon överhuvudtaget?

Och jag tycker som sagt att det är ganska spännande. Inget som får dig att direkt kallsvettas av spänning, visst, men åtminstone mer spännande än den genomsnittliga TV-deckaren. Handlingen hade dock vunnit på att en eller ett par av de många aktörerna strukits ur manus, och detsamma gäller om ett litet romantiskt stickspår som faktiskt inte tillför helheten något alls. Fast detta är nu ändå inte en film man i första hand bör se för handlingens skull, utan för miljöernas. Den är nämligen full av lokalfärg från ett förfallet och korrumperat men ändå väldigt vackert land. Ett land som ytterst få västerlänningar besökt sedan Vietnamkrigets dagar. De med det allra minsta intresse för Sydostasien får därför helt enkelt inte missa City of Ghosts! Personligen är jag också mycket fascinerad av den typ av luggslitna, i grund och botten tragiska "äventyrare" som här står i centrum. Män med sin egen moral som lämnat det förflutna bakom sig för att på en främmande plats försöka starta om från början. Särskilt Kaspar finner jag minnesvärd, även om Skarsgård väl inte gör någon av sina bästa rolltolkningar. En hopplös loser med stora ambitioner som jag trots den hänsynslöshet han ibland visar prov på inte kan låta bli att känna för.

Men varför måste precis varenda film som utspelar sig i tropikerna ha en scen som handlar om att luftkonditioneringen inte fungerar? Är det klyschigt eller vad?