1967 bestämde sig den sextioåttaårige nya zeeländaren och Indianmotorcykelfanatikern Burt Munro för att äntligen förverkliga sin livsdröm. Han tänkte ta sig till de årliga motorcykeltävlingarna vid saltfälten i Utah och där försöka bli snabbast i världen på Indianmotorcykel. Roger Donaldson gjorde redan 1971 en dokumentärfilm om Munro och den här filmen har varit ett drömprojekt för honom. Det märks, för Citronträd & motorolja - en sjuhelvetes sann historia är en fantastisk film som sprudlar av glädje att berätta om denna fascinerande person. Anthony Hopkins är dessutom perfekt som Munro och gör sin bästa roll på åratal. Burt Munro blir i hans rolltolkning en krutgubbe av sällan skådat slag. Trots dåligt hjärta, problem med prostatan, pengabrist samt en ombyggd motorcykel från 1920 som när som helst riskerar att falla ihop ger han sig inte. Med hjälp av ett gott humör och envishet gör han allt för att ta sig till Utah, trots så väl motgångar som en ibland skeptisk omgivning som frågar sig varför en pensionär ska försöka slå fartrekord på motorcykel.

Även om Citronträd & motorolja kanske främst är en strålande karaktärsstudie och en må bra-film i ordets verkliga bemärkelse om att inte ge upp är den även en av de bästa road movies jag har sett på länge. Det USA som Burt möter på sin resa till Utah är till skillnad från många andra filmer vänligt och hjälpsamt. De flesta av de som Burt träffar på sin resa till Utah, från transvestiter till indianer hjälper honom med de problem han råkar ut för. Filmens fartscener med Indianmotorcykeln som har den viktigaste rollen i filmen efter Burt är dessutom otroligt skickligt filmade. Man riktigt känner hur det är att sitta i den gamla motorcykeln och köra på i full fart. Till skillnad från många andra filmer blir filmen bättre ju längre tiden går. Mot slutet önskar man nästan att den aldrig ska ta slut. Det är möjligt att Citronträd & motorolja kan uppfattas som alldeles för sentimental, nostalgisk, förutsägbar och mysig. Jag har dock väldigt svårt att tro att någon inte ska fängslas av Burt Munros historia. Till det hör naturligtvis Hopkins rollprestation men även Donaldsons regi som verkligen är inspirerande.

Om man bortser från den underskattade The Bounty från 1984 (också den med Hopkins) har Donaldson tidigare främst gjort trista actionfilmer. Den här filmen visar att det aldrig är för sent för en regissör att blomma ut. Donaldson har därför en hel del gemensamt med den orubbliga individualist han skildrar i sin film.