Slagskämpen med ett hjärta av guld är en roll som Russel Crowe har tagit sig an flertalet gånger. Det hade lätt kunnat bli tjatigt i längden men Crowe är en begåvad skådespelare, och har dessutom bevisat att han är betydligt mer mångfacetterad än den genomsnittliga hollywood-hårdingen. I rollen som Jim Braddock, en nerdekad irländsk boxare som mot alla odds kämpar för tungviktstiteln i boxning under 30-talets depression, känns Crowe som ett säkert kort. Ett säkert kort är även den rutinerade regissören Ron Howard, som förutom att ha jobbat ihop med Crowe tidigare, i A beautiful mind också har regisserat en annan film om en irländsk boxare, nämligen Drömmarnas horisont från 1992.

I filmens början är Braddock en framgångsrik boxare som lyckas försörja sin familj med råge. Då depressionen inträder förlorar han dock alla sina tillgångar och blir på grund av skador reducerad från boxningschamp till att hanka sig fram på lågbetalda grovjobb i hamnen. Braddock är dock inte den som klagar i första hand, han finner sig efter de nya förutsättningarna utan att röra en min. Skulle maten tryta är han inte den som tvekar att ge bort sin portion till barnen, och får någon ur hans familj för sig att stjäla är han inte sen att komma till undsättning med moralisk vägledning. I sinom tid får Braddock genom sin manager möjlighet att ställa upp i en match mot en övermäktig motståndare där han förväntas förlora. Kanske inte helt oväntat blir det vinst istället för förlust, och Braddock får en chans att bevisa att han inte är slut som boxare. Trots underdog-perspektivet lämnar filmen en hel del att önska ur spänningssynpunkt. Att Braddock är i princip felfri blir till exempel väldigt tröttsamt i längden. Hans val är alltid de rätta, han är godhjärtad, hygglig, rättrådig och flitig. En Mönstermedborgare i ordets rätta bemärkelse. Detta gör att man aldrig får någon möjlighet att tvivla på hans slutgiltliga framgång, något som förstärks ytterligare när man presenteras för ärkerivalen Baer, som självklart är ett praktsvin på alla sätt och vis. Han har redan lyckats slå ihjäl två av sina rivaler och verkar inte särskilt ledsen för det, dessutom passar han på att psyka - eller snarare trakassera - Braddock inför den slutgiltliga matchen.

Tyvärr är filmens största problem inte att den är förutsägbar, vilket man hade kunnat acceptera i viss mån, utan att den blir vad en film aldrig får bli; nämligen tråkig. Visserligen finns det ett djup i Braddocks karaktär, och det finns scener där man verkligen sympatiserar med honom, men överlag greppar han aldrig tag i mig, vilket blir ett stort problem då det i princip är detta filmen kräver för att fungera som tänkt. Till filmens fördel kan man säga att scenografin är påkostad, gestaltningen av 30-talets elände känns trovärdig och boxningscenerna är snygga och brutala, om än lite utdragna. Inga av skådisarna gör bort sig, men jag hade förväntat mig mer av Crowe. Den som istället lyser starkast är alltid sevärda Paul Giamatti i rollen som Braddocks manager.

Cinderella man är baserad på en verklig historia om den sanna karaktären Jim Braddock som fängslade hela det depressionsdrabbade USA med sina framgångar och sin ovilja att ge upp. Det är tråkigt att man inte lyckats förvalta denna klassiska underdog-berättelse på ett färgstarkare sätt, utan reducerat Braddocks livsöde till svart-eller-vitt problematik och ett gäng trötta klyschor.