En minst sagt splittrad film är vad Ray McKinnon levererar i sin långfilmsdebut. Billy Bob Thornton spelar Joe som återvänder till sitt hem i träskmarkerna i Arkansas efter tjugo år i fängelse. Där bor ännu hans hustru Chrystal (Lisa Blount) med smärtor kvar i hennes kropp från den bilkrasch som separerade dem. På flykt från polisen körde Joe av vägen vilket slungade honom och Chrystal ur fordonet. Deras unga son klarade sig utan skador, men försvann spårlöst in i skogen för att aldrig återvända. Medan Joe åkte i fängelse för narkotikabrott blev Chrystal kvar med bruten nacke och förvriden rygg.

Vid återkomsten är de som två främlingar inför varann. Joe sover ute på verandan med hunden och Chrystal ger honom lite mat. Men ingen kan prata om vad som hänt eller hur de ska förhålla sig till varann. Joes gamla marijuanaodlande vänner, kusinen Larry (Walt Goggins) och lokale träskbossen Snake (McKinnon själv), börjar fundera på om Joe ska återgå till reefer-industrin. Men efter att han sagt att han lagt allt det bakom sig så misstror de honom. Eftersom de inte vill ha någon privat konkurrent i bushen, så måste de göra sig av med honom på ett sätt eller annat.

McKinnon flirtar inte med sin publik. Även om det finns en omedelbar spänning i förhållandet mellan Joe och Chrystal så låter han det ta form väldigt långsamt. Nästan en aning för långsamt. Plötsligt kommer nämligen en sidointrig om den blinde Khalid (Harry J. Lennix) som med assistent anländer till området för att utforska musikkulturen och skriva en bok på ämnet. Han får hjälp av Chrystal att finna väg till gamle Pa Da (Harry Dean Stanton) och hans verandaorkester. Efter konserten får han även höra ett sångstycke framfört av Chrystal. En scen som effektivt demonstrerar hennes förträngda livsglädje såsom den skulle vilja komma till uttryck.

Men av oförklarliga skäl så utvecklas historien aldrig längre än denna presentation. Den fokuserar på hanterandet av smärtor och hur två vuxna människor gemensamt kan ta itu med ett sånt ofattbart trauma som att förlora ett barn. (Man kan jämföra med Paprika Steens besläktade och något klokare Låt de små barnen.) Men McKinnon låter det hela ta en högst ointressant vändning. Han premierar de utomstående karaktärerna framför Chrystal och Joe och plötsligt liknar det hela nån slags ologisk variant av Den sista färden. Framför allt är McKinnons Snake en sabotör av logiken. Medan Lisa Blount gör en hyfsad comeback (hennes enda stora roll var för tjugotvå år sen i En officer och gentleman) mumlar sig Billy Bob mest fram utan större entusiasm och punkterar det föga intresse man kunde tänkas ha. Hade det inte varit för en stiligt hoppfull slutscen, så är Chrystal i övrigt ett stort gäsp.