Regissören David Twohy borde beläggas med yrkesförbud. Att förstöra så bra förutsättningar, ekonomiskt, estetiskt och substansmässigt som han utan tvekan hade inför The Chronicles of Riddick, som kunde ha blivit en av årets tätaste och mest intressanta sciencefictionepos, för att istället förvandla det till ett testestorinstint, övergödslat effektsökeri utan den viktigaste delen i all sciencefictionmekanik, är helt oförlåtligt.

För även om Twohy belastats med Vin Diesel som sin huvudskådespelare, och trots att Riddicks karaktärs dialog till 98% består av oneliners, varav endast ett fåtal är right on the money, så fanns det en hel del andra element som skulle ha kunnat bära upp en fantastisk story. Om det nu hade funnits en sådan.

I sin jakt på ett grekiskt epos i rymdskrud, förlorar Twohy sig i en galant hybris: trots troligen världens mest meriterade kvinnliga skådespelerska, Dame Judi Dench, trots en fantastisk Thandie Newton vars elegans lyser igenom alla andra unga kvinnliga skådespelare idag, trots ett gästspel av lovande Christina Cox, och en kompakt föreställning av Colm Feore, som verkligen lyser som Necromongernas ledare, full av nyanser och med en påtaglig ondska, med en underliggande undran över universums mening, medan hans underhuggare Karl Urban fullständigt spolierar hans enda möjlighet att frånsäga sig Sagan om Konungen-oket, orsakar Twohy en katastrof av intergalaktiska mått.

Sceneriet är fantastiskt; dräkterna likaså. Men när hälften av CGI-kompositerna inte är övertygande, och inte en enda av karaktärerna djuplodas; när inte ens den fascinerande tanken på ett Underverse utvecklas och backstoryn gestaltas, blir det ett misstag av intergalaktiska proportioner.

Synd på en så, estetiskt, vacker film.