Filmen börjar utanför kyrkan i en fransk småstad. Året är 1959. Borgmästaren, greve de Reynaud, står i porten och hälsar kyrkobesökarna välkomna. Mitt under gudstjänsten anländer en ung kvinna till staden tillsammans med sin dotter, båda draperade i syndfullt röda mantlar. Samtidigt med dem kommer också en vind så kraftig att den sliter upp kyrkporten på vid gavel. … Jag tror ingen missar symboliken i detta.

Kvinnans namn är Vianne (Juliette Binoche) och hon har kommit för att öppna en chokladbutik. Av sin indianska mor har hon nämligen lärt sig allt man rimligen kan veta om chokladens många hemligheter. (Bortsett från att choklad är giftig för hundar…) Fast stadsborna är inte direkt överentusiastiska, och eftersom fastan precis börjat anser de mer konservativa, med de Reynaud i spetsen, att chokladbutiken öppnar vid en mycket opassande tidpunkt.

Lite senare dyker det dessutom upp en grupp ”flodråttor” invid staden. Människor som bor på sina båtar och livnär sig genom handel med krimskrams eller enklare, tillfälliga jobb. De råkar ännu mer än Vianne ut för stadsbornas ogillande. Denna blir därför deras vän och möter kärleken i en av dem, spelad av Johnny Depp.

Historien är helt förutsägbar, fast ändå ganska engagerande eftersom de flesta karaktärerna är så sympatiska och så bra spelade. Inte minst gör Lena Olin en fantastisk insats, men Alfred Molina som de Reynaud förtjänar också han ett särskilt omnämnande. Den som imponerar minst är Johnny Depp, vilken känns lite för mycket som ”stor Hollywood-stjärna med specialuppdrag att charma trosorna av den kvinnliga publiken”. Kanske funkar på den kvinnliga publiken, men inte på mig.

Och så denna fantastiska chokladbutik! Inte för att jag är någon stor chokladälskare, men scenerna inifrån denna får det verkligen att vattnas i munnen på mig. Ren matporr är vad det är! Om än av det snyggast tänkbara slaget.

Chocolat är en film som garanterat får dig på bra humör.