2006 verkar ha varit mexikanernas år. Vi som avnjuter deras verk ska inte på något plan klaga och så gör heller inte resten av filmvärlden. På kommande Oscarsgalan är de tre mästerregissörerna  Alfonso Cuarón, Alejandro González Iñárritu och Guillermo del Toro sammanlagt nominerade till inte mindre än 16 Oscars. Fråga mig inte var de fått det ifrån men dessa tre herrar har hittat en nisch som idag sannerligen definierar något som resten av världen saknar. För mig personligen symboliserar deras filmer någon form av helhetstänkande. När jag ser deras filmer känner jag inte att jag saknar något. Denna form av helhetstänkande som tycks finnas med från grunden i arbetet känns unik i dagens filmklimat. Sen att de var för sig lägger fokus på vissa saker är en sak, men jämför man dem så finns det ett par förenande element som sammanfogat mynnar ut i någon sorts helhet. Deras syn på samhället är tydligt nyanserat om än lagt åt det mörkare hållet. De har stor fokusering på fotot med en genomgående minimalism som präglar alla deras filmer. Det finns ett rent filmiskt tänkande som jag har saknat under senare år och hittar här likheter med asiatisk film. Sammantaget gör de filmer som berör… på djupet.  

Babel är en av 2000-talets bästa filmer men Children of men är snäppet bättre. Jag skulle vilja slänga med kasserade begrepp som ”mästerverk” och ”nutida klassiker”. Men jag gör inte det. Det är inte ofta man känner den där känslan. Känslan av total upprymdhet när hjärnan får arbeta och hjärtat blöder (som någon en gång sa till mig var definitionen på total film). 2000-talet har gett oss ett par sådana filmer där bland annat Infernal affairs, In the mood for love och framför allt Oldboy står i centrum. Children of men håller dig totalt fokuserad och svettig i knappa två timmar för att sedan låta dig gå ut ur biosalongen, må lite sämre med rädsla för framtiden och förhoppningsvis viljan att förändra. Man känner sig totalt upprymd.

London 2027. Den illegala invandringen har eskalerat ur myndigheternas kontroll. Fascism präglar samhällsstyret och av någon anledning har mänskligheten blivit infertil. Inget barn har fötts på över 18 år och vi stegar in i handlingen då världens yngsta människa precis har blivit mördad. Vi får följa Theo Faron (Owen), en före detta rättsaktivist som gett upp hoppet om förändring. Efter ett bombdåd i centrala London lämnar han staden för att träffa en gammal hippievän Jasper (Caine) men Theo blir kort därefter kidnappad av sin gamla aktiviströrelse Fiskarna med starka Julian (Julianne Moore) som ledare. Han får reda på att en kvinna mirakulöst blivit gravid. Hans uppgift blir nu att försvara kvinnan mot alla typer av makter vars intentioner är allt annat än godo gentemot kvinnan och barnet. 

På ett plan är Children of men en klassisk hjältehistoria. Det är ytan. På djupet hittar vi en dystopisk bild av framtiden med en sällsynt realism i estetik och skådespel som inte har skådats sen jag vet inte när. Allt i filmen känns på något sätt otroligt menat och genomarbetat. Effekterna är många men existerar med en mening. De finns inte där för sakens skull utan integreras fulländat i historien och bryter därigenom fasad och yta mellan bilden och dig själv. Därför blir det också så mycket tyngre och slagkraftigare. Bilden skär igenom och lämnar dig uppgivet tomhänt dock med en liten strimma hopp. Children of men har alltigenom en märkbart stark subtilitet och tolkningsmöjligheterna är många. Mänsklighetens infertilitet förklaras aldrig utan får stå i ett symboliskt centrum där den nu enda gravida kvinnan och hennes barn är axlar världens framtid. Fotomässigt är ett par scenlösningar estetiskt makalösa. När kriget mellan aktivister och styret väl har slagit ut får vi under långa tagningar följa Theo och kvinnans färd förbi misären genom fantastiska kamerarörelser där det kan gå upp till 10 minuter utan synliga klipp. Bitvis känns hela filmen tydligt Kubrickinspirerad med karakteristisk minimalism i både musik och foto. Krigsscener från Londons slum skriker Full metal jacket med musikaliska kopplingar till György Ligeti. Ibland är det endast små stämningsskapande ljud som hörs (vilka också har en förklaring) vilket räcker för att det skall vara riktigt äckligt. Musikaliskt i övrigt leker Cuarón med ett äldre soundtrack (musik av bland annat The Libertines, Deep Purple och The Kills) som är en del regissörens av idé om att världen har gått baklänges i utvecklingen. Flera av filmens framtida fordon och maskiner har skapats genom att ta t.ex. äldre bilmodeller som slutades göras under 90-talet och bygga om dem i en futuristisk stil. Allt för att bygga på den dystopiska känslan. 

Vidare präglas hela filmen av en form av ren ärlighet. Vi släpps rätt in i handlingen och slipper någon klassisk voice-over som annars är så löjligt vanlig i sammanhanget. Förklaringarna kommer successivt och är smått genialiskt sammansmälta i handlingen. Alla inblandade skådespelare agerar på en lågmäld realistisk nivå. Alla karaktärer är verkligen en del av vad som händer. Det känns inte på något sätt påklistrat utan som en ren avhandling snarare än förklaring. I centrum står såklart Clive Owen. Han gör ett praktverk som den avdankade, smått uppgivna och restriktiva Theo. Michael Caine gör ett för honom ovanligt, men som alltid lika elegant, porträtt av en intellektuell hippie på gamla år som använder humorn som samhällsvapen. Humorn ligger för övrigt inledningsvis som en lätt hinna över filmen för att sedan gradvis försvinna för att slutligen bokstavligt mördas när Caines karaktär avrättas samtidigt som han försöker dra ett skämt. Brutalt ärligt är väl bara förnamnet. Det blir början på en resa rätt in helvetet på jorden för att mynna ut i någon form av framtidshopp i ett kompakt, men öppet slut.