Jag ville verkligen tycka om den här filmen. Ethan Hawke som härmed begått sin regidebut tillhör mina favoritskådespelare, flera andra mycket bra skådespelare återfinns i rollistan och framförallt är jag svag för den sorts halvt misslyckade konstnärssjälar det handlar om. Dessutom såg jag för inte så länge sedan en mycket inspirerande dokumentär om Chelsea Hotel där filmen utspelar sig. (Ett lägenhetshotell i New York där många stora konstnärer bott och verkat, såsom Arthur Miller och Dylan Thomas; omsjunget av bl.a. Leonard Cohen och Joni Mitchell, och odödliggjort även genom Andy Warhols fantastiska avantgardefilm Chelsea Girls.) Så det är inte utan sorg jag måste konstatera att filmen är ett misslyckande.

Det finns förvisso en del som jag tycker är bra. Filmen bjuder t.ex. på flera ganska intressanta karaktärer: Målaren som betalar hyran med ett av sina verk, den unga kvinnan vars pojkvän återvänt men kanske snart lämnar henne igen, den alkoholiserade författaren med sina två kvinnor, de unga männen från landsorten som drömmer om att bli vår tids Dylan… Jag tycker även om Hawkes sätt att ibland stoppa in musikframträdanden och poesiuppläsningar i filmen. Med tanke på var den utspelar sig kunde det inte bli mer rätt.

Problemet med Chelsea Walls är att den bara ger oss små fragment av de olika karaktärernas liv och inte tredimensionella människor att verkligen känna för. De tycks mig alla lite skugglika, eller kanske snarare spöklika. Något som säkert är syftet och i sig inte nödvändigtvis fel, men som inte riktigt håller i långfilmsformatet. Trots att vissa scener är så vackra att det nästan gör ont.