Hela projektet med Charlies änglar och dess återuppväckelse efter tjugo år, kändes som en mix mellan trenden att återlansera gamla TV-serier och att mjölka girlpowerfenomenet på dess kommersiella guldåder. Charlies änglar är systrar med Spice Girls och därmed ganska otidsenliga om man ställer dem mot mer argsinta Riot Grrl-rörelser. För om det fanns någon politisk poäng med första filmen, var det väl ändå att vrida på könsrollerna. Att kvinnorna fick sköta fighterna, medan de mesiga männen fick stå vid sidan om.

Nu är ju inte Hollywood riktigt en lämplig spelplan för en sådan omkullkastning av konventioner; något som var uppenbart i den första filmen. Även om Cameron Diaz, Lucy Liu och Drew Barrymore ofta gnistrade till i actionscenerna, gick det egentligen enbart en sådan ”tuff” scen på dussinet scener där urringningar och putande stjärtar fick föra talan. Och det stod klart att producenten Leonard Goldberg, som även låg bakom den populära TV-serien, inte hade ämnat byta ut det vinnande konceptet.

I denna uppföljare är det inte mycket som ser annorlunda ut formmässigt. Det leks ännu en gång med TV-formatets vinjetter. Att de ursprungliga änglarna byttes ut under seriens gång skämtas det också en hel del om. (Den enda i 70-talstrion som höll sig kvar serien igenom, Kelly Garrett (Jaclyn Smith), återkommer här i en liten biroll) Att trions bravader blir ännu mer otroliga, såväl fysiskt som i deras logiska uträkningar, följer enbart mallen för att en uppföljare bör toppa sin föregångare. Och faktum är att det gör den också.

Vet inte riktigt vad det är. Det som jag tyckte var så fånigt med den första filmen, det koketta och lite tokroliga, har rättats till en aning. Fortfarande är änglarna lite sådär småknasiga, och jag stör mig ofta på Cameron Diaz som gör ”Inga from Sweden” om och om igen. Men ändå funkar humorn sporadiskt. Främst är det Drew Barrymore som lyckas balansera den glättiga charmen med tuffa one-liners. Sedan är ju Crispin Glover åter tillbaka som The thin man och tillåts utveckla sin bisarra karaktär till Wild at heart-standard. Detta sammanslaget med att actionsekvenserna har blivit snyggare, specifikt en scen på en motocross-bana, gör att betyget ändå med nöd och näppe blir godkänt.