I Champions - en stor seger spelar John Hurt jockeyn Bob Champion som runt 1980 drabbades av testikelcancer, övervann denna och vann världsberömda terränghinderloppet Grand National 1982. Gäsp. Låter som ett avsnitt ur Hem till gården, perfekt att sova middag till. Men här har britten John Irvin, som tidigare hade gjort både Frederick Forsythe-filmatiseringen Krigshundarna och mysrysliga spökfilmen Gengångare 1981, åstadkommit en nästan två timmar lång sömngångarfilm, enbart baserad på ovan nämnda fakta.

I England är ju galopp lika populärt som trav här, och det skrivs en massa kiosklitteratur i ämnet, oftast späckad med sex, snusk, droger och annat skoj. Även här blir det göka av, bara sju, åtta minuter in i filmen. Innan man hinner fatta nåt, har den allt annat än vackre Hurt hamnat i säng med en ung, fräsch veterinär (Kirstie Alley) borta i USA, och enda skälet till att denna scen över huvud taget är med i filmen är att hon hade lekt med Bobs kulor och känt en klump där det inte ska vara en klump. Hemma i England går Bob till farbror doktorn, och får beskedet att han har dödlig cancer, och att flera månaders tuff kemoterapi stundar. Så får han sin behandling, och han mår skittaskigt av den. Emellanåt tappar han sugen, men världen är, som bekant, full av tappade sugar, så han övertalas alltid av någon vänlig själ att bita ihop och gå tiden ut. Till sist blir han friskförklarad, och han kan åter börja rida. Både gamle favoritkusen Aldaniti, nära nödslakt året innan, och nya hustrun Ann.

Ibland går det bra, ibland går det dåligt. Ibland vinner han ett lopp, ibland inte. Så kommer Grand National, och självklart vinner Bob - han är ju en Champion! Skildringen av loppet är i total avsaknad av dramatik, och det är lika bra det då man ändå bara sitter och väntar på the end credits. Filmen är inte bara irriterande dryg, utan dessutom pinsamt konventionell och totalt förutsägbar. Den är full av rollfigurer som inte tillför berättelsen ett jota, den innehåller massor av onödiga och tråkiga scener och bjuder på ett överflöd av nonsensdialog där folk diskuterar vädret eller släpper väder eller nåt annat trivialt. Enda nöjet var att återse gamle Peter Barkworth som medverkade i ett par avsnitt av den vansinnigt populära TV-serien Hemliga armén från 1977 (det är givetvis denna som gav upphov till parodiserien Allo Allo emliga armén), samt gamle kåbåjsaren Ben Johnson (1918-96); polis, cowboy eller sheriff i massor av film under 50+ år, bland annat i fyra filmer av Sam Peckinpah, bland dessa klassikern Det vilda gänget. Vad han gör i den här filmen har jag ännu ej förstått, men han har cowboyhatt.