IMPORTFILM

Det brukar heta att när Mac Ahlberg regisserat sin sista porrvåffla hemma i Sverige, åkte han till USA för att fotografera flickor i fängelse. Well, sant är att han återgick till sitt gamla jobb som filmfotograf och flyttade till USA, men mig veterligen var bara Chained heat en WIP (Women In Prison)-film. Den kom 1983, och hade en Linda Blair (från Exorcisten, 1973) på dekis i huvudrollen. Henne hade Macen plåtat redan två år tidigare, i skräckfilmen Hell night, där Linda snubblar runt på en kyrkogård mitt i natten. Där emellan hade han plåtat sin första av många filmer för Charles Band, Parasite (1982), en av Demi Moores allra första filmer.

I Chained heat ser vi Carol Henderson (Linda Blair) hamna i fängelse för att hon kört ihjäl en snubbe. Det var tydligen inte hennes fel, enligt henne själv (i fängelset är alla oskyldiga…). I vart fall så styrs fängelset med järnhand av warden Bachman, spelad av en John Vernon på toppenhumör. Han har bubbelpool (!) på sitt kontor, och bjuder in de snyggaste fängelsekunderna till ett dopp med champagne, soft musik och kanske lite amour (som han videofilmar). I bakgrunden sköter hans högra hand, captain Taylor (en mycket, mycket, mycket stygg Stella Stevens, Playboy Playmate of the month i januari 1960) knarkhandeln, tillsammans med Ericka (stora, blonda österrikiskan Sybil Danning, som nåt år senare var med i Howling II och Reform school girls), en av medfångarna. Som dessutom är tänd på nykomlingen Carol.

Involverad i den lukrativa knarkhandeln är även en flinande Henry Silva, som här gör en av sina bästa roller jämte den som hyrd mördare i Burt Reynolds Ingen knäcker Sharkey, två år tidigare. Han är i maskopi med Captain Taylor i knarkhandeln, och lånar dessutom en del av fjällorna ibland och tar med dem på ”party”, där de förutsätts sälja sina kroppar till den som så önskar. En riktig stygging, med andra ord. Men styggast av dem alla är ändå direktör’n själv, och John Vernon, som var rätt elak i klassiska komedin Deltagänget (1978) också, spelar ut de vita intagna (ledda av Ericka) mot de svarta (ledda av likaledes storväxta Tamara Dobson, känd från de två blaxploitationfilmerna om Cleopatra Jones, varav den senare, Cleopatra Jones and the casino of gold, totalförbjöds på bio i Sverige 1975). Vid nåt tillfälle när Carol gråter ut på hans kontor, utbrister Bachman: ”Är vi egentligen inte alla nån sorts fångar?”. Djupt.

Hudfärg, sexuella preferenser och annat läggs dock åt sidan när tjejerna gör gemensam sak och tar över kontrollen av fängelset. Man har fått nog av missförhållandena, och i rask takt tar man av daga både Bachman, den bastanta vakten Boots och nån till innan man är nöjd.

Jag har aldrig sett en mikrofon dyka upp i bildens övre kant så ofta som i denna film, måste vara nån sorts rekord. Den är förvisso snyggt plåtad av Macen, men blir ganska murrig på video. Värst av allt är dock att jag bara fått tag på en engelsk kopia, hårt klippt med uppåt fem minuter av det grövsta våldet. Men vi får i alla fall avnjuta brudarna i duschen, där ingen behöver vara rädd för att böja sig efter tvålen, och där man gärna brister ut i lite spontant vattenkrig. Och så är ju, som sagt, både John Vernon och Stella Stevens mycket stygga. Vernons dotter Kate debuterade för övrigt i den här filmen i en pytteliten roll.

Chained heat fick flera, icke-officiella, uppföljare, varav den första, som originellt nog döptes till Chained heat II (1993), hade Helsingörstjejen Brigitte Nielsen i en av rollerna. Detta var efter att hon blåst Sylvester Stallone på både äktenskap, stålar och konfekten.