Tro inte allt du läst/hört om denna film, som varit så svår att få tag på annat än som videokassett från t.ex. Video Universe i USA, men som nu finns på en tysk (!) DVD (med engelskt originalljud) från Ginza, av alla ställen. Tyvärr lever inte filmen upp till de förväntningar som byggts upp genom åren, i stället är den riktigt tråkig.

En oinspirerad Rupert Everett är den kedjerökande kyrkvaktmästaren Francesco Dellamorte ("dellamorte" = "av döden" på italienska, "dellamore" = "av kärleken") som, tillsammans med sin medhjälpare Gnaghi (franske rockmusikern François Hadji-Lazaro från filmen Vargarnas pakt), regelbundet "avlivar" de nyligen begravda som alla, efter en vecka som döda, återuppstår som zombier, hungrande efter människokött. Enklast görs detta medelst en spade som klyver huvudet i bitar, annars fungerar även hemmagjorda dumdumkulor bra. En dag dyker en enastående välpumpad och vacker änka (Anna Falchi, född som Anna Kristiina Palomaki i Tammerfors 1972) upp, och Dellamorte blir förälskad på stört. Den gode Everett är dock knappast trovärdig som upp över öronen förälskad, utan är irriterande blasé och ointresserad av det mesta som pågår runt omkring honom. Han kommenterar förvisso skeendet i filmen mest hela tiden, men det han mumlar fram är varken engagerande eller roligt, bara oinspirerat och oengagerat.

Kvinnan i fråga dör, men dyker upp i olika skepnader, dock utan att det förklaras varför. Gnaghi, som inte pratar utan grymtar som ett vårtsvin (han liknar faktiskt också ett), blir så förälskad i borgmästarens 13-åriga dotter att han kräks henne i ansiktet. När hon senare förvandlats till en levande död, gräver han upp hennes kista, kapar huvudet och tar det med hem till sin lya, där de kollar på TV tillsammans. De bestämmer sig för att gifta sig.

Kanske den torra humorn fungerat med en skådespelare som intresserat sig lite för rollen, och kanske det hade sprakat lite om den "heta kärleken" mellan Dellamorte och kvinnan i fråga, om det inte varit den välkänt homosexuelle Rupert Everett i huvudrollen. Jag kan i alla fall inte ta honom på allvar i rollen som förste älskare – framför allt när han inte gör det själv. Det blir lika trovärdigt som om Godzilla skulle blivit förälskad i Tingeling.

Och kanske hade Tiziano Sclavis grafiska novell blivit ett bättre filmmanus i händerna på nån annan än Gianni Romoli, vad vet jag – Sclavi är för mig helt okänd, medan Romoli däremot skrev manus tillsammans med Soavis polare Dario Argento till Soavis tidigare film, The sect (1991), som inte heller den var nån höjdare. Inte ens erfarne f/x-makaren Sergio Stivaletti (som även regisserat en film, Wax mask, 1997) når upp till normal standard den här gången.

Efter Cemetery man drog sig Soavi tillbaka från filmbranschen, så när som på några reklamfilmer (bl.a. för SEAT) då och då, för att vårda sin obotligt sjuke son, men de senaste åren har han gjort några TV-thrillers, och nu håller han på med ett nytt filmprojekt, betitlat Arrivederci amore, ciao ("På återseende älskling, hejdå"). Inget som kittlar min fantasi, direkt. Nä, tacka vet jag Soavis The church från 1991 – det var en film som rockade!