Steven Spielberg återvänder än en gång (efter att bl.a. Gore "The ring" Verbinski och Lasse Hallström tvingats tacka nej till jobbet som regissör) till sin barndoms myter och mytologier, och har här gjort film av Frank W. Abagnales självbiografi från 1979 med samma namn som filmen, en självbiografi som skrevs av honom själv, tillsammans med en Stan Redding, efter kanske bara fyra sammankomster. Därför tar Abagnale idag avstånd från boken.

I USA är han något av en levande legend, men han var aldrig på FBI:s lista över efterlysta brottslingar, vilket påståtts ibland. Mycket annat är också överdrivet, allt enligt Abagnale själv, som idag anser sig ha varit samma omogna egoist när boken gavs ut och filmkontraktet skrevs (1980), som när brotten begicks. Innan han stoppades i Frankrike 1969, hade han dock lyckats svindla sig till $2,5 miljoner, en siffra som också den överdrivits flera gånger.

Historien tar sin början i New York 1964. Franks (Leonardo DiCaprio) föräldrar ska skiljas, och han ombeds av dessa att välja vem han vill bo med, vilket får honom att rymma hemifrån. Han hade redan, med stor framgång, utgett sig i skolan för att vara fransklärare, och uppträtt som sådan i flera dar innan han upptäcktes. Men nu skulle han komma att inleda en kriminell bana som antagligen saknar motstycke i sitt slag. För att försörja sig, började han förfalska checkar från flygbolaget Pan Am, nånting han tycktes ha en naturlig fallenhet för. Dessutom utgav han sig, blott 16 år gammal, för att vara pilot. Nånting han också lyckades med en längre tid, så bra att han till och med flög en 707:a en gång, om än med hjälp av autopilot. Dessutom lyckades han dupera folk att tro att han var bl.a. jurist, CIA-agent och läkare.

FBI-agenten Carl Hanratty (spelad av Tom Hanks, efter att James Gandolfini måst dra sig ur) är honom snart på spåren, men trots att han är nära att gripa honom flera gånger, lyckas Frank smita ur FBI:s nät hela tiden. Det ska komma att dröja hela fem år innan Frank grips, och det av fransk polis (varav den ena spelas av den riktige Frank, för övrigt). Och att Frank, efter sammanlagt sex år i fängelse i Frankrike, USA och - Sverige (!), släpptes och i stället började jobba på FBI:s bedrägerirotel är ju ingen hemlighet.

Frågan är då om filmen överträffar verkligheten, och där måste jag svara nej. DiCaprio har ett tillräckligt barnsligt utseende - och är tillräckligt snygg - för att platsa som Frank, men själva historien är ganska rakt berättad, utan speciella finesser eller infall. Det blir rätt schematiskt, där vi får reda på att nu händer det, sen hände det och därefter…ja, ni förstår. Visst är det en mustig berättelse, men det beror ju bara på att det är en så mustig – och någorlunda sann! – historia, inte på att Spielberg, DiCaprio eller Hanks har tillfört filmen en extra dimension. Tvärtom tycker jag man märker att Spielberg motvilligt fick överta regissörsstolen, när han egentligen bara skulle producera filmen. Jag vill inte kalla den ett hastverk, men den känns inte som ett av Spielbergs skötebarn.

Den enda som är något utöver det vanliga den här gången, är faktiskt Christopher Walken, som är utmärkt som Franks patetiska farsa, Frank Sr., och som sådan den egentliga orsaken till att Frank Jr. betedde sig som han gjorde i fem år. För även om han levde ett liv i lyx och överflöd i 26 länder när han egentligen skulle gått i skolan, var det inte alltid en dans på rosor. Frank var egentligen mycket ensam under denna tid, och han förlorade helt klart en del av sin ungdom, och då menar jag inte bara de sex åren i fängelse. Och allt han egentligen ville, var att söka återupprätta sin pappas heder. Denne var en misslyckad affärsman, bedragen äkta make och rättshaverist, och Frank Jr. försökte väl på nåt sätt ge igen för det sätt överheten behandlat hans farsa.

För övrigt utlämnas Frank Jr. i filmen från Frankrike till USA 1970, men i själva verket utlämnades han till Sverige, och satt häktad i min grannby Klippans polishus (vilket Frank i sin självbiografi jämförde med ett värdshus, så mysigt var det…), i väntan på rättegång. Han hade varit här i norra Skåne 1969 och sett sig om tillsammans med en nyvunnen svensk vän från Tyringe, och givetvis passat på att casha in några falska checkar. Domslutet blev sex månader på öppen anstalt, vilka avtjänades på Berga i Helsingborgs östra utkant (numera industriområde).