IMPORTFILM

Antonio Margheriti (1930-2002) var en av de mera kända regissörerna under den gyllene, italienska eran, det vill säga 1950- och 60-talen. Men medan han mest gjorde svärd- och sandalfilmer, samt märkliga (läs: töntiga) sf-filmer, gjorde exempelvis Mario Bava skräckfilm, och det var en tillfällighet som gjorde att Margheriti fick regissera denna klassiker, då den egentligen skulle regisserats av dess huvudsakliga manusförfattare, Sergio Corbucci, mannen som senare skulle regissera Django och ett otal, klassiska westernfilmer, varav ett flertal med Franco Nero.

Corbucci valde att i stället regissera en annan film, The slave, som väl få kommer ihåg idag. Margheriti lade sig till med ett engelskt namn, liksom alla andra italienare gjorde på den tiden (Corbucci kallade sig till exempel Gordon Wilson Jr.), och han valde att kalla sig Anthony M. Dawson. Han var allt annat än en undersysselsatt regissör, och gjorde ytterligare sex (!) filmer detta år, så det var brått med inspelningarna. Medan Bava och Riccardo Freda brukade ta sex-åtta veckor på sig, sköt han denna på två, användande sig av en teknik med tre uppställda kameror som alla snurrade samtidigt, varpå man vid klippbordet valde den scen som blev bäst. Detta gjorde ju att skådespelarna inte visste vilken kamera de skulle vända sig mot, men det har inte gjort filmen sämre – i stället har det väl satt extra press på skådespelarna.

Corbucci, som kunde känna lukten av en lira på kilometers avstånd, ville upprepa Roger Cormans succéartade filmatiseringar av Edgar Allen Poes skräcknoveller, och handplockade engelska Barbara Steele som medverkade i hans Pit and the pendulum året innan, samt i Bavas skräckklassiker Black Sunday, 1960. Han till och med behöll hennes karaktärs namn från Cormans film, Elizabeth. Sen valde han att ha Edgar Allan Poe som rollfigur, i stället för att filmatisera en av hans noveller. Visserligen heter det att filmen bygger på Poes klassiska berättelse Danza macabro (som är filmens ursprungliga, italienska namn, men den är även känd under dess franska namn, Danse macabre, då det rörde sig om en fransk-italiensk samproduktion), men nån sån berättelse har han aldrig publicerat. I rollen som Poe ses i stället en Silvano Tranquili, som redan spelat mot Steele i Fredas The horrible Hichcock två år tidigare.

Castle of blood handlar om en amerikansk journalist, Alan Foster (fransmannen George Rivière, som var med i Margheritis Horror castle 1963, en film som också spelades in med tre-kamera-tekniken) som stämmer träff med Poe i England och där slår vad med Poes vän, Sir Thomas Blackwood. Vadet går ut på att Foster ska uthärda en hel natt på det hemsökta slottet, vilket Foster antar. Givetvis är slottet hemsökt, och det utspelar sig en serie mord där som alla ingår i ett passionerat triangeldrama som skedde där ett antal år tidigare. Nu är de inblandade dömda att spela upp dessa scener om och om igen, givetvis alltid med samma resultat. Foster börjar mer och mer inse att det kanske finns spöken och andar trots allt.

Filmen är gjord i svartvitt (en remake i färg, Web of the spider, gjordes av Margheriti 1970, med sämre resultat), och fotograf Pallottini har, tillsammans med klipparen Colangeli, lyckats med sina intentioner att återskapa den gotiska skräckkänslan från 1920- och 30-talens tyska, expressionistiska verk, och Ortolanis stämningsfulla musik sitter helt perfekt. Noteras kan att Ruggero Deodato agerade andreregissör, nånting han ofta gjorde i Corbuccis produktioner, innan han själv skapade sig ett namn som skapare av oerhört brutala action- och skräckfilmer på 70-talet. I rollen som den lesbiska Julia ses norska skönheten Margarete Robsahm, som vid denna tid var gift med välkände, italienske skådespelaren Ugo Tognazzi. Hon var kanske inte helt lyckad i sin roll, då hon länge vägrade kyssa fulsnygga Steele, en händelse som tycks ha påverkat henne så mycket att hon snart gav upp sin skådespelarkarriär (1973 gjorde hon comeback i en film med Stellan Skarsgård, och 15 år senare regisserade hon själv en film).

Scenen med den halvnakna fransyskan Silvia Sorrente klipptes förstås bort i den amerikanska versionen, liksom fler andra, heta scener, men utgåvan från grabbarna på amerikanska Synapse (som snart släpper den oerhört sällsynta och efterlängtade, och i Quentin Tarantinos nya Kill Bill omnämnda, svenska klassikern Thriller – en grym film, totalt oklippt och med extra, tidigare icke skådat material). Även den version av Castle of blood som visades i Sverige vid denna tid, under namnet Gäst i fasornas hus, var nerkortad med sex minuter, dock ej av den svenska censuren. Regissören själv syns för övrigt på värdshuset i inledningen av filmen.

Castle of blood är måhända inget mästerverk, men förtjänar sin plats i historien och är ett måste kanske bara för dem med specialintresse för den italienska skräckfilmens konstnärliga guldålder.