Casshern är inte vilken film som helst. Casshern är ett konstverk, och samtidigt en cineastisk upplevelse och en visuell uppenbarelse av sällan - om någonsin - skådat slag. Japanska live action/animé-dramat Casshern är inget mindre än ett mästerverk, likt Grave of the fireflies en melodram av den sort som för alltid etsar sig fast i minnet och understundom giver sig till känna, antingen i ens dagliga tankeverksamhet, i ens nattliga drömmar eller kanske rent av som nån sorts okontrollerad tvångstanke som gör sig gällande när man så minst anar/önskar ("Alla tankar är tvångstankar - tänk och lid!" - klassiskt klotter i Lund på 1980-talet...).

Någon gång i framtiden (när kvittar, då framtiden uppenbarligen inte existerar) har Östra Federationen (det vill säga Japan) besegrat Eurasien (med andra ord: "Tänk om Japan besegrat USA och de allierade i WW II!") i vad som betecknas som en pyrrhusseger, alltså nånting som kostade mer än det smakade. Jorden ligger i mångt och mycket öde, plågad av miljöförstöring och radioaktivitet liksom de mutanter som uppstår som resultat härav. Forskaren Azuma har lösningen på problemen. Hans cellforskning visar att det är fullt möjligt att tillverka  mänskliga "reservdelar" som bot för vilken sjukdom det vara månde, men vid en konferens tas han inte på allvar av någon mer än Kaoru Naito, en suspekt figur och son till en annan forskare som, bland mycket annat, väl känner till Azumas hustru Midoris sjukliga tillstånd, och i en situation där Azuma inte har något att förlora ombeds/pressas denne att fortsätta forskningen, dock i första hand för att serva den gamla partiapparaten och de åldriga militärer som vägrar dö. I utbyte ska hans hustru åtnjuta samma fördel. Därför erhåller nu Azuma alla de resurser bara militären kan uppbringa, och forskningen får ytterligare fart. Hans son Tetsuya, som betraktar sin far som en typisk, japansk löneslav och teknokrat, beger sig ut i det icke avslutade världskriget, vilket ett år senare får maximalt ödesdigra konsekvenser - han sprängs till döds av sin egen granat då han försöker rädda en föräldralös bebis. 

Ett år har alltså gått, ett år fullt av oro och vanmakt då Tetsuya länge var försvunnen. Just när Azuma får bekräftat sonens frånfälle löper dennes hetaste experiment bärsärk, närmare bestämt återuppstår de döda ur bassängen med kroppsdelar i hans laboratorium, och omedelbart massakreras dessa av de stumma, svartklädda drönarsoldater, Grunts, som påminner en del om de vita leksakssoldaterna i alla Stjärnornas krig-filmerna. De avlivade reservdelsmänniskorna återuppstår direkt och kallas neo-sapiens, efter de så kallade neo-celler som Azuma så sensationellt framställt. Rejält irriterade utropar denna lilla grupp direkt krig mot hela mänskligheten som de nu avser utrota likt ohyra. En av de återuppståndna är Tetsuya, som direkt vänder sig emot ledaren för dessa så hatiska neo-sapiens, Barashin. Här uppstår nu den situationen att tre parter bekämpar varandra, och det är kanske inte alltid helt lätt att hänga med i svängarna. Kampen - som ibland är verbal snarare än fysisk - fortskrider inför våra ögon, och som den fortskrider!

Filmen är gjord med samma teknik och i delvis samma stil som Sky Captain and the world of tomorrow och Immortal - ad vitam, men är vida överlägsen det fåniga matinéäventyret Sky Captain, och slår även Immortal på fingrarna. Casshern står helt enkelt för ett veritabelt nytänkande i så mycket högre grad än dessa båda kusiner, och dess regissör, fotograf och klippare, långfilms- debuterande modefotografen och musikvideoskaparen Kazuaki "Kirikiri" Kiriya (f. 1968) har pietetsfullt iscensatt denna grandiosa antikrigsfilm på ett visuellt självsäkert och kraftfullt sätt där han elegant växlar mellan det brutalt bombastiska och det poetiskt finstämda. Hans visuella tänkande vandrar från syraindränkt suggestivt till måleriskt magiskt, lite som i Drömmarnas värld från 1998 med alla dess färg- och miljöskiftningar. Retro-futuristisk fantasy mixas med neo-narcissistisk estetik med en rent Riefenstahlsk (okritisk) hållning och hyllning till militaristisk paradglamour, och flera sekvenser minner om den storartade filmatiseringen av Pink Floyd: The wall, och klassikern Metropolis (1927) måste givetvis även nämnas i sammanhanget, och ovanför Midoris mausoleum står det på tyska (felstavat): "Zür Erinnerung an meine verstorbene Frau".

Den USA-baserade Kazuaki Kiriya blir aldrig predikande eller mässande förrän möjligen mot slutet av det på DVD 140 minuter långa eposet. Snarare anammar filmen det kristna kärleksbudskapet (som ibland inte gäller för muslimer, araber, fattiga, kvinnor, invandrare, amerikaner, protestanter, katoliker, kommunister, homosexuella...) och förlåtandets stora konst. Samtidigt är filmen en attack på imperialism och militarism i alla dess former, även om tyngdpunkten märkligt nog lagts på journalbilder på amerikaner i Irak och andra världskriget (samt från det gasade Halabja). Som om inte det japanska kejsardömet har tillräckligt skitig byk att tvätta, och detta i ett samhälle som än idag vägrar erkänna den japanska miltarismens brott under 1900-talet (med krig mot Ryssland, Korea, Kina, USA och Sovjet som "höjdpunkter") och diktaturens skuld till miljoner människors lidande och död i Stilla Havsregionen. En liten, men ändock, skönhetsfläck. Även den japanska workaholic-moralen får sig en liten känga.

Med tanke på hur mycket Hongkongsmörja och japanska dussinskräckisar som släpps på den numera mättade, svenska marknaden för asiatisk film måste det betraktas som i det närmaste kriminellt att Casshern (som bygger på en kortlivad och kultförklarad TV-serie, Shinzô ningen Kyashân/Android Casshan, som gick i 35 avsnitt 1973-74, plus fyra 50-minuters avsnitt till på DVD som Casshern: Robot hunter 20 år senare) vare sig fått biopremiär eller ens släppts på DVD här i riket, 16 månader efter den japanska premiären och fyra månader efter att den släppts på DVD i Storbritannien (där du idag får den för en dryg hundring inklusive frakt). Missade man de enda Sverigevisningarna (man var tvungna att sätta in en snabbinkallad extravisning på söndan) vid Fantastisk Film Festival i Lund (länken öppnas i nytt fönster) i höstas får man skylla sig själv - eller (som jag) bestämma sig för att äntligen köpa den där plasmatiska 42-tummaren...

Mischmaschet som utgör filmens soundtrack har kritiserats, men jag tycker det är en härlig kompott av storvulen pomp, smäktande japanpop (ledmotivet sjungs av regissörens unga hustru och klient, Hikaru "Hikki" Utada, som på bara några få år blivit en av Japans rikaste på sin prefabricerade och banala J-pop) och de stora, klassiska européerna, exempelvis Beethovens Månskenssonaten, som kontrasterar fint till de krigförande maskinerna och robotarna.