Daniel Craig må vara lysande som den 6:e inkarnationen av James Bond, och på många sätt även den första och den främsta, men regissören Martin Campbell är Casino Royales verkliga stjärna. Campbell har alltid varit en stabil hantverkare; med sina två Zorro-filmer bevisade han att han kan sitt hantverk, men det som antyddes där vad gäller personregi, släpps loss på allvar i Casino Royale. Inte alldeles osökt påbjuds det en jämförelse mellan denna nya film och Campbells tidigare Bond-film, Goldeneye. Då som nu valdes Campbell att nystarta en franchise som något orättvist dog efter Timothy Daltons högst underskattade tid som Bond. Realismen är starkt närvarande i båda filmerna (Goldeneye är den mest realistiska av Pierce Brosnans fyra filmer), och det finns flera scener i Casino Royale som ger eko av Goldeneye, inte minst strandscenen mellan Craig/Green och Brosnan/, men det är svårt att komma ifrån det faktum att Casino Royale är en väldigt, väldigt bra film. Det är inte bara en bra Bond-film. Det är en väldigt, väldigt bra film, och det var länge sedan man kände en genuin spänning över en Bond-sekvens som man gör över här.

Craig bevisar för den stora skörd av idiotkritiker att han inte bara är en fantastisk Bond, utan även att han är en fantastisk skådespelare. Han bringar en emotionell intensitet och en fysisk trovärdighet (Craig är den första Bond sedan George Lazenby som gjort en vältränad Bond) som går flera steg ifrån den kitsch som Bond på flera sätt blivit. Craigs och Campbells Bond är rå och brutal - han må fortfarande vara beväpnad med snärtiga one-liners, men aldrig när han dödar.

Kemin mellan Craig och Eva Green, filmens Vesper Lynd, är elektrisk. Detta är speciellt beundransvärt med tanke på att Green endast kom in i produktionen ett par dagar innan hennes scener skulle börjas spelas in (produktionen hade redan varit igång i flera veckor vid det laget).

Samtidigt känns Casino Royale som den film som det gavs en kort antydning om i föregående film, Die another day. Bonds över ett år långa fångenskap i ett nordkoreansk fångläger var en bortkastad möjlighet av sällan skådat slag att ingjuta lite karaktärsdjup i en karaktär som blivit kvintessensen av en osårbar hjälte. I den inkarnationen verkade det enda som krävdes för att få Bond att hämta sig efter ett års kontinerlig fysisk och psykisk tortyr vara en produktplacerad rakapparat och en holmgång med Halle Berry. När Craigs Bond torteras i en av actionfilmshistoriens mest obehagliga scener, tvingas han spendera en månad på en återhämtningsklinik.

I Casino Royale visar Craig oss att Bond inte bara är en riktig människa; han gråter, blöder, skriker, lider och han torteras, han blir förrådd och sårad på det mest grundläggande vis en man som inte har råd att lita på någon, någonsin kan bli.

Casino Royale ger oss en insikt i hur Bond blev Bond, och är något av Bond-franchisens Batman begins. Samtidigt ger filmen ytterligare rum för Bond att utvecklas; fortfarande har vi inte fått träffa Q eller Moneypenny, och Bonds fulla arrogans har fortfarande inte manifesterat sig. Samtidigt är det tydligt att man med Casino Royale kommer inleda något som Bond saknat sedan Connerys dagar - en röd tråd genom samtliga filmer. Det antyds om ett internationellt terroristsyndikat, inte olikt klassiska SPECTRE, och filmens slut är överraskande öppet. I sin stil är Casino Royale en hyperversion av alla sin föregångare, men cinematografin är mer levande än någonsin (det används till och med handkameror vid flera tillfällen, tydligt inspirerat av Bourne-filmerna och inte minst Stuart Bairds makalösa redigering gör att vi känner oss TACKSAMMA för att ha fått se filmen.

Det största misstaget Michael G. Wilson och Barbara Broccoli, franchisens producenter, nu skulle kunna göra är att få Bond att röra sig mot den Bond-värld som vi redan bevistat. Megalomaniska superskurkar med skrattretande storplaner om världsherravälde. Det vi nu vill se är hur den personliga tragedi som Bond råkar ut för fortsätter att påverka honom, få veta mer om hur hans tragiska barndom format honom, och om de svåra val och moraliska ställningstaganden en man som har rätt att döda, kan ställas inför. Det finns ett potentiellt mörker i hans karaktär som fortfarande inte har utforskats till fullo.