Tänk er en riktig snygg och begåvad tjej med stora ambitioner. Hennes målmedvetenhet och fördelaktiga utseende banar väg för en karriär inom modebranschen och hon lyckas slå sig fram som fotomodell. Efter ett tag vill hon gå vidare och eftersom hon har erfarenhet av att jobba framför kameran får hon möjligheten att vara med i en spelfilm. Hur stor tror ni chansen är att man inte fortsätter att betrakta henne som fotomodell? Rätt eller fel, så brukar de flesta modellers filmkarriärer vara korta och inte särskilt framgångsrika. Men vad händer om killen bakom kameran vill göra film? Ja inte blir han bedömd efter samma måttstock som tjejerna, den saken är klar. Cashback är den förre detta modefotografen Sean Ellis första långfilm och den gör mig riktigt konfunderad och missmodig. Det här är nämligen en prisbelönad film som är riktigt usel. I grund och botten bygger filmen på pubertala tankar om kvinnlig skönhet. Det står snabbt klart att Sean Ellis inte har något väsentligt på hjärtat och det hela blir ännu märkligare av att filmen egentligen bara är en förlängd version av en artonminuters kortfilm. Men då kortfilmen Oscarsnominerades 2004 upptäckte filmbolagen Sean Ellis och han kunde bygga ut Cashback till en långfilm på 102 minuter.

Filmen handlar om konststudenten Ben Willis (Sean Biggerstaff) som drabbas av sömlöshet efter att en smärtsam kärlekshistoria tagit slut. För att slippa ligga ensam med sina tankar börjar han jobba i en butik som har öppet dygnet runt. Det är ett tråkigt jobb, men alla anställda har sina egna sätt att få tiden att gå och Ben utvecklar sin talang att frysa tiden. Det innebär att han kan vandra runt i butiken och klä av de kvinnliga kunderna deras kläder medan han filosoferar över skönhetens undflyende karaktär. Snart upptäcker han dock kassörskan Sharon (Emilia Fox) och gräver ner sig i den inre skönheten. Hon är en rådjursögd älva som inte är som andra och glupsk tar en tugga av hans lunch när hon är hungrig. Till Bens stora glädje älskar hon konstnärer eftersom de har förmågan att se skönheten i allting. Kärlekshistorien mellan Sharon och Ben lunkar på filmen igenom utan att någonsin tända till. Sean Ellis vill säkert se sig själv som en konstnär och testar hela tiden sin förmåga att se skönheten i allting. Han vill göra Cashback estetiskt tilltalande, men glömmer bort att det är en historia han ska berätta. Eftersom Sean Ellis hellre tänker på hur saker ska se ut än vad filmen ska handla om bryr man sig aldrig om karaktärerna eller vad som ska hända. Sean Ellis kan helt enkelt inte berätta en historia. Han är ingen filmregissör, utan en modefotograf.

Det märkliga är att Sean Ellis även lyckas få den här tunna historien så strukturlöst. Han verkar inte alls ha haft någon ide om vad för slags film han velat göra. Den hoppar fram och tillbaka mellan barndomsminnen och nutid. Den försöker vara en tänkvärd kärlekskomedi samtidigt som den fjantar omkring i en pojkvärld full av självömkan och befolkad av fåntrattar som kunde vara hämtade från Porkys high school-värld. I stort sett alla försök att locka fram skratt faller platt till marken. Det blir bara segt och långdraget. Till det kommer den mossiga kvinnosynen, så jag har svårt att förstå varför Cashback på filmfestivaler hälsats som en charmig film. Det är en rutten rulle och Sean Ellis är ingen lovande filmregissör. Han är en modefotograf som gjort en långfilm. Ingenting annat.