Fellini tyckte Casanovas memoarer var lika tråkig läsning som telefonboken. I Lasse Hallströms Casanova görs det yttersta för att vi inte ska ha en tråkig stund. Men så är knappast personen/myten Casanova av primärt intresse här. Denna film läses lämpligast som en triumf för Hollywoods modell av den romantiska kärleken som narrativ gestalt. Vad annat kan sägas när den trofasta kärlekens välbeprövade resrutt kalkeras över berättelsen om historiens mest notoriske förförare. Tempot är högt. Endast några minuter in i filmen har vår gode otuktsidkare redan hunnit förföra - måhända med en blinkning till Pasolinis Decameron - ett helt nunnekonvent. I en rasande fart följer sedan shakespearska identitetsbyten, dueller, luftballonger, fyrverkerier och, icke att förglömma, en äppelkindad Oliver Platt insmord i ister. Det säger sig själv att det inte finns plats för djup. Mycket riktigt är detta raka motsatsen till den tragiska Casanova som både Fellini och Dennis Potter för BBC tidigare tecknat. Heath Ledgers Casanova är istället full av en handlingskraftig bravur som för tankarna till forna tiders matinéhjältar. För en hjälte är han. Han hoppar över takåsar och svingar sig i hängningssnaror för att försvara sin sak. Men tvärtemot vad man kan vänta sig av en libertin av Casanovas kaliber så är han inte utan ett ädelt eller genusideologiskt korrekt alibi. Orsaken till hans vedermödor stavas nämligen Francesca, det vill säga K-ä-r-l-e-k, vilken också råkar vara en kvinnorättskämpande sådan (spelad av Sienna Miller).

Jag har alltid tyckt att Lasse Hallströms gammeldags, men uppriktiga försök att göra "kvinnofilmer" (Alla talar om Grace, Chocolat) har hedrat honom, men här träffar det nog lite fel. Det är inte svårt att se hur Casanovas funktionssätt riskerar slå tillbaka mot honom själv. "Mer" är ju själva ledordet för hans existens vilket gör honom till en man som försöker fylla begäret med mer begär eller, för att tala med psykoanalytikerna, brist med brist (något som Fellinis film smärtsamt gestaltade; minns den åldrade och stundvis impotente Casanovas dans med den mekaniska dockan). Casanovas begär står med andra ord redan i dialog med sig självt, och vi behöver knappast en motpart som moraliserar över hans beteende. Men, men, vi ska väl ta detta för vad det är. Och vad det är är ett par timmars halvdan underhållning, habil och spektakulär sådan. Man har dessvärre inte riktigt lyckats ta vara på ämnet vilket gör det svårt att skaka av sig känslan att det lika gärna hade kunnat handla om Zorro som Casanova.