Carolina (duktiga Julia Stiles) är kopplerska, eller nån sorts match-maker. Dejtfixare, då. Hon jobbar på TV-showen The perfect date, där hon försöker para ihop ett antal losers, samtidigt som hon själv givetvis inte klarar av att ha ett förhållande längre än två träffar. Det vill säga tills killen i fråga träffat hennes åh, så "knäppa" familj bestående av, bland andra, den fulmunnade farmodern (Shirley MacLaine), den förlorade fadern (Randy Quaid) och de två systrarna Maine och Georgia (de är döpta efter den delstat de är födda i).

Carlolinas bäste vän Albert (äckligt snygge Allesandro Nivola - jodå, han är amerikan, det äktitalienska namnet till trots) skriver kiosklitteratur för tanter och bögar, och givetvis är han förälskad i henne utan att hon fattar det. Och han vågar inte heller ta steget fullt ut och berätta det, då han är rädd att förstöra vänskapen dem emellan. Givetvis är han en ständig gäst på familjens återkommande träffar, där alla trivs och har så förbannat roligt. Alla, utom vi som måste se skiten. Jag menar, om detta hade varit en film av Federico Fellini eller Ettore Scola hade vi köpt att alla är fula, skitiga och elaka, att de super och svär och inte beter sig som andra. Men här har man ansträngt sig så alldeles förbannat för att få det att se ut som om Carolinas familj är en sån där "knäpp" familj som ändå har hjärtat på rätta stället, och det påminner en hel del om fjanterierna i Mitt äckligt feta grekiska bröllop, sensationen från sommaren 2002. Det är mycket snack om Familjen hit och släkten dit, och självgodheten sprutar formligen ur öronen på dem alla.

En film som så här ogenerat stjäl andras idéer utan att tillföra nånting eget, och som dessutom gör om dem i typisk amerikansk, urvattnad form och därefter adderar inte så lite sentimentalitet diskvalifcicerar sig direkt och får ställa sig i skamvrån, tillsammans med lika genomusla Sweet home Alabama, en annan urvattnad komedi med en annars duktig aktris i huvudrollen, även den.