IMPORTFILM

Harvey Harvey hette en teaterintresserad man som halkade in på området industrifilmer och upplysningsfilmer om hur man undviker gonorré. Men 1962 slog han till och regisserade vad som skulle komma att bli en äkta kultfilm, en klassiker i sitt slag. Och då menar jag inte en sån film som okunniga kritiker i TV och press kallar kult, fast filmen i fråga egentligen är en succé (ibland hör man till och med det kontradiktoriska ordet kultsuccé…). Jag avser här en ÄKTA kultfilm. Som få har sett, men uppskattar desto mer, och som sprider sig världen över, långsamt, och inte till var mans hemmavideo.

Harvey Harvey hade redan bytt namn en gång, när han bytte till Herk Harvey, och han regisserade sin nya polares, John Clifford, manus om en ung kvinna, Mary Henry (Candace Hilligoss), som råkar ut för en bilolycka med sina vänner, som alla dör i floden de hamnade i. Själv lyckas hon mirakulöst rädda sig ur bilen innan hon drunknade, dock utan att veta riktigt hur. Hon flyttar från hemstaden Lawrence, Kansas, till Salt Lake City i Utah, mormonernas stad, där hon tar anställning som organist i en liten församling.

På vägen till Utah skymtar hon en spöklik man (Herk Harvey själv) i bilfönstret. Denna spökfigur ska sedan förfölja henne filmen genom, och hon håller på att bli tokig på kuppen. Vem är han, och vad vill han? Dessutom ”försvinner” hon ibland. Folk varken ser eller hör henne emellanåt, och hon är på väg att tappa förståndet helt. Nyckeln till gåtan tycks finnas hos ett närbeläget, nerlagt tivoli (”carnival” på engelska), där fler spöklika figurer huserar.

Historien ledsagas av ödesmättad orgelmusik, som på ett obehagligt sätt förstärker den spöklika stämningen som genomsyrar hela filmen. Det står utom allt tvivel att denna film agerat inspirationskälla till filmer som Sjätte sinnet, The eye och The others. Tyvärr blev denna lågbudgetproduktion (den kostade blott $30.000) både Harveys och Cliffords enda långfilm, medan Candace gjord en film till, nämligen Curse of the living corpse (1963, Roy Scheiders debutfilm) av Del Tenney, som även gjorde I eat your skin (1964). I en mycket liten roll syns Reza Badiyi, iranier som flyttade till USA, blev TV-regissör och Jennifer Jason Leighs styvpappa.